Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Att göra en bok av sina bilder

torsdag 25 oktober 2007

Människans bästa vän

Hundar är förbjudna på restauranger och badstränder i Frankrike. Dessutom skall dom hållas i koppel när dom är ute. I enlighet med franska revolutionära läggningen och traditionen av civil olydnad kryllar badstränderna av hundar, liksom dom sitter med på restaurang och får en godbit om dom inte helt enkelt uppsöker en restaurang själva för att be gästerna om något litet att äta. Som ni förstår är varje by full av lösspringande hundar och därmed också dekorerad med hundskit på gator och trottoarer. Man bör inte se upp när man promenerar i Frankrike – snarare ned, så man ser var man kliver.

Detta låter fruktansvärt, men det har också sina goda sidor. Fransmän är fanatiska djurvänner – inte bara Brigitte Bardot. Hunden och katten är familjen bébé som har samma rättigheter som alla andra familjemedlemmar, således också att få gå var och vart den vill i byn oavsett dumma byråkraters påhitt. Alla tar också väl hand om alla andras katter och hundar och de övergivna katter vi har i byn som visserligen alltid försöker ställa sig in för att bli adopterade, gör det inte av brist på mat. Speciellt enträgen är en herre vid namn Caramelle, som är helt charmerande och gärna stannar och pratar en stund och vill bli upptagen i familjen. Vi måste artigt förklara för honom att vi redan har två katter och att de inte skulle uppskatta ytterligare en familjemedlem. Likaså har vi den lilla damen Blanchette, som innan våra grannar bekostade hennes sterilisering, höll på att översvämma byn med sin avkomma. Hennes son Badí är förresten en av våra bekanta. Det är en fantastisk syn när Blanchette varje morgon ca 09.00 tar en morgonpromenad med sin vän hunden Blackie som är en ganska egensinnig herre som inte fattar tycke för så många i omgivningen. Då stryker sig och slickar Blanchette sin kompis Blackie som ser helt oberörd ut över uppvaktningen som en herre av värd bör göra. Blackie har en son som bor granne med oss tillsammans med en liten flicka och hennes familj. Han är ett yrväder som skall leka med alla – människor, katter och hundar. Vår stora hankatt uppskattar inte när han kommer inskuttande i vårt kök och undrar om våra katter får komma ut och leka.

En alldeles egen historia är våra vänners bébé Minouch som är en vacker Bengalkatt som verkligen är en familjemedlem. Vid högtidliga tillfällen sitter han – eller snarare står med bakbenen på en stol och framstassarna på bordskanten - med vid bordet med servett runt halsen och äter skalade räkor från ett fat. Han bestämde sig för många år sedan, när vännerna hade ett antal restauranger i Sete, att han skulle adoptera dem eftersom han för tillfället var utan familj och de verkade vara ett bra parti för en katt som är finsmakare. På den vägen är det som man säger i Göteborg.

Säga vad man vill om franska hundar, de är oerhört väluppfostrade. Våra vänner var på besök med sina två dekorerade och renrasiga ”någonting” från Sverige. De skällde oupphörligen på allt och alla från det ögonblick de passerade franska gränsen. Våra vänner var oerhört generade, men också imponerade av de franska hundarna som var helt oberörda av denna intensiva ilska. Man hör sällan en fransk hund skälla – om det inte är en jakthund förstås. Tvärtom strosar de omkring och nosar på främlingar och andra hundar eller sysselsätter sig med att ligga mitt i huvudgatan när det är som mest trafik. Man kan se helt främmande hundar ligga under två bord på en restaurang och bara titta nyfiket på varandra medan hussarna och mattarna kanske artigt konverserar på det sätt som främlingar i Frankrike ibland gör när gemensamma intressen, som mat och husdjur, förenar. Kan denna avslappnade inställning hos hundarna ha att gör med att de aldrig blivit tvingade till något eller behövt gå i koppel, utan går som de vill från det de är valpar och kommer bara hem till måltiderna och när det är läggdags?

tisdag 23 oktober 2007

Alkohol som berusningsmedel eller livsmedel


Jag hörde på nyheterna i morse att Sverige skall satsa på att förändra de andra EU-ländernas inställning till alkohol när man får ordförandeskapet i EU nästa gång. Jag förutsätter att Sverige anser sig ha en bättre och sundare inställning till alkohol än andra EU-länder. Man frågar sig då om vilken den svenska inställningen är. Är det regeringens inställning eller den inställning till alkohol som råder i den svenska kulturen som vi skall exportera? Vad jag förstår är statsmakternas inställning ganska kluven. Å ena sidan innebär det statliga försäljningsmonopolet att svenska folkets drickande utgör en stor och säker inkomstkälla. Att svenska staten dessutom är en av de mäktigaste aktörerna i den internationella spritindustrin tack vare framgången för Absolut är ju också besvärande när man skall diskutera alkoholmoral med länder i EU. Å andra sidan finns starka krafter inom såväl Socialdemokraterna som alliansen som försöker lägga folkhälsoaspekter på svenskarnas alkoholkonsumtion. Att statlig reglerad sprit skulle vara nyttigare än importerad sprit är emellertid lite svårt att förstå.

Efter att ha levt i Frankrike en tid och besökt landet under 15 år är jag lite frågande till om fransmännen skulle vara betjänta av att dela vår svenska syn på alkohol. Jag är absolut sanningsenlig när jag säger att jag aldrig sett en berusad person i Frankrike, varken unga eller gamla under alla dessa år. Jag har heller aldrig hört horder av ungdomar dra omkring och skrika ÖÖÖHHHH hela nätterna. Visst dricker man mycket vin i Frankrike och säkert alltför mycket för att levern skall må bra eller trafiken skall vara säker, men man gör det som en del av en god måltid. Alkohol är inte ett berusningsmedel i Frankrike och att vara berusad är inte socialt acceptabelt.

I Sverige är alkohol ett berusningsmedel för de flesta även om man dricker det på finare middagar som måltidsdryck. Man vet att de främsta kriterierna för vininköp är pris inte kvalitet, dvs. så mycket alkohol för pengen som möjligt. Då säger någon att det beror på priset – icke så – eftersom priset på ett bra vin i Sverige är mycket rimligt internationellt sett. Det är bara de billiga vinerna som är dyra. Ett bag-in-box-vin av den kvalitet man säljer i Sverige skulle inte kosta många kronor i Frankrike men för varje tiokrona men lägger på priset i Sverige får man för 8 kronor vin på grund av att det bara är momsen som ökar. Ett 80-kronorsvin i Sverige skulle således kosta ungefär lika mycket i Frankrike eller England.

Det går oftast åt mycket mer vin under en måltid i Sverige än det gör i Frankrike och här dricker man sällan starksprit. I den svenska kulturen är det till och med ofta något att skryta med att vara riktigt full. I den del av Sverige där jag växte upp skålar man till och med genom att höja glaset och säja ”in i dimman”. Snacka om alkoholinställning att exportera till andra länder.
Jag menar att Sverige få nog tänka sig för lite innan man spelar Bror Duktig i Europa. Fundera igenom den svenska rollen inom internationell alkoholindustri, fundera på hur man skall ändra inställningen till alkohol som berusningsmedel, fundera på motsättningen i att tjäna statliga pengar på folks drickande samtidigt som man propagerar för mindre drickande och framför allt fundera på varför man ser så mycket fulla ungdomar i Sverige men aldrig i Frankrike.

söndag 21 oktober 2007

Lagrasse – en medeltidsstad


Lagrasse är en medeltidsstad med ett kloster från 800-talet, men har varit bosättning för människor i tusentals år. Det var antik- och loppmarknad där idag och var därför en lämplig utflykt. Tro det eller inte men det var över 20º och molnfri himmel och vi kunde köra öppet genom det fantastiska sydfranska höstlandskapet. Vi hittade inget vi behövde, vilket inte brukar hindra att man köper något krafs som man sedan inte vet vad man skall göra av, men det var en fin utflykt. Vi vandrade runt i den gamla staden och beundrade den fantastiska bebyggelsen, de fina miljöerna och saluhallen som är en öppen byggnad i centrum av byn.

Vi avslutade med lunch på Restaurang L'Affenage på huvudgatan. Jag fick en fantastisk kanin med grov senapssås, kumminkryddade, morötter och potatis, medan min fru fick en Coq au Vin med samma tillbehör. Det var faktiskt en riktig kraftig tupp som kokats så den smälte i munnen. I Sverige kan man inte få sådana fåglar längre eftersom man inte har råd att låta dem växa till sig tillräckligt. Här är det inte bara att beställa kyckling på saluhallen inte. Man måste ange om man vill ha en tupp eller höna, storlek/ålder samt vad den skall ha ätit under sin livstid. Allt detta anses vara avgörande för smaken och ingen skulle drömma om att tillaga en svensk broiler uppfödd på konstgjort kraftfoder. Har man ätit en fransk kyckling märker man skillnaden. Jag gillar egentligen inte torr kyckling något vidare men jag har fått omvärdera denna utsökt fågel här i landet. Annars kan man äta pärlhöns eller små vaktlar för att inte tala om anka som är närmast nationalrätt i vissa trakter. Anka kan man få i de mest skiftande former. Priset tog nog de små skivor av kokt ankbröst späckade med anklever som vi hittade hos charkuteristen i går. Fantastiskt som förrätt!

lördag 20 oktober 2007

Jakttider och bränder

Nu är det jakttider igen och franska män går man ur huset för att jaga allehanda villebråd. Dessa ”viltvårdare” har emellertid vissa egenheter för sig som är svåra för oss vanliga människor att förstå. Varje år i jakttider sätts den oersättliga vildmarken som kallas Garrigue i brand så byar hotas och vinbönder blir av med vingårdar som vuxit i decennier. Varför i herrans namn gör man detta? Anledningen är att man genom att sätta Garriguen i brand kan driva fram villebrådet så man bara behöver stå och skjuta av det när det flyr undan branden. Snacka om sport! Att man förstört sin egen jaktmark för åratal framåt bekymrar ingen. Idag såg vi hur det brann våldsamt omkring Bages som är en fantastisk vacker by som har blivit upptagen på världsarvslistan av EU. Hoppas verkligen inte att den fantastiska naturen omkring byn har förstörts totalt av dessa galningar.
I övrigt har det varit en fantastisk dag när man sett både Pyrenéerna och Cevennerna från vår by. Vi har varit i Gruissan och köpt deras fantastiska ostron som odlats i Medelhavet och som är något alldeles extra. Vi åt dem tillsammans med våra goda vänner som förresten är den snickare som tillverkat våra fönster och vår trappa. En på alla sätt bra dag med underbart väder.

fredag 19 oktober 2007

Pension vid 50 är en rättighet att strida för i Frankrike


Nikolas Sarkozy har fått den första protestaktionen mot sig. Det gäller försämringar av pensionsvillkor för offentligt anställda. Många svenska pensionärer känner säkert sympati med detta. Dessutom vet vi ju genom svenska media att Sarkozy är en ”bad guy” som bara ställer till elände. Jag vill gärna påpeka att jag inte på något sätt delar Sarkozys ideologi – vilken den nu är – men det kan vara intressant att ge ett svenskt perspektiv på det som sker i Frankrike. De som går i frontlinjen vid strejkerna som lamslår all kollektivtrafik är lokförarna. De har ett unika pensionsvillkor som ger dem full pension vid 50 år. Pensionsåldern för de andra offentligt anställda som deltar i strejken är 55 år. Vissa andra grupper inom polis och försvaret har lika bra pensionsvillkor som lokförarna. Om man är vanlig offentliganställd får man full pension efter att ha arbetat i 37,5 år. Man kan ju lätt räkna ut att den bästa karriär man kan skaffa sig är att med grundskolekompetens i botten vid 17 års ålder fixa sig en offentlig anställning. Någon mer utbildning lär man inte kunna kosta på sig om man skall få full pension vid 55 års ålder. Vad det här betyder för utbildningsnivån i den offentliga sektorn och den franska konkurrenskraften i det rådande kunskapssamhället kan man ju fundera över.

Det är ingen i Frankrike som höjer ögonbrynen för att min fru och jag är pensionärer vid 61 års ålder. Tvärtom har våra vänner i många år undrat om vi i Sverige skall dö på jobbet. Det kan ju tyckas som ett skämt men i verkligheten är det ju det bästa vi kan göra för det svenska folkhemmet. Rent samhällsekonomiskt är det mest lönsamt om vi dör friska sista dagen före pensioneringen. Hjärninfarkter och stroke är idealiska om vi inte envisas att överleva och blir i behov av långvård eller rehabilitering. Om allt går väl så har vi checkat ut från detta livet när våra pensionsinbetalningar har fyllt statens kassa och vi inte har belastat vården nämnvärt ännu. På så sätt blir det mer över för dom yngre och dom gamla som envisas med att leva länge och inte förstår hur de belastar det allmänna. Nu säger vän av ordning att vi pensionärer ju är en resurs i samhället också. Visst kunde vi vara det – vi kunde kanske till och med tjäna in en och annan extraknäckkrona i skatt till staten om vi fick var friska och om skattesystemet tillät det – men nu är det ju inte så i Sverige att vi ser äldre som något annat än proppar så länge de arbetar och kostnadsposter när de blir pensionärer. Jag har arbetat en del i Hong Kong och det är fantastiskt att känna vilket värde och status man har som senior person även i mötet med de yngre.

Men – åter till Sarkozy. Han får – säker med rätta - kritik för att han har hårda nypor. Det goda med det är emellertid att han lyckats ändra en del lagar från napoleontiden som ingen vågat sig på förut. När vi köpte vår första lägenhet i Frankrike fick vi skriva ett testamente mellan oss eftersom makar inte ärver varandra. Orsaken är att Napoleon var rädd att egendomar skulle skingras när männen dog i krig. Om änkan ärvde skulle hon ju kunna gifta om sig och då skulle familjernas makt undergrävas eftersom den ofta byggde på markinnehav som då skulle splittras upp. En annan käck lag är att arvsskatten för den efterlevande om hon (det är ju oftast en hon som överlever) har fått ärva genom testamente är 50%. Dessa två lagar resulterar i att änkor får leva på sina barns välvilja eller flytta in på offentliga ålderdomshem även om familjen varit välbärgad medan maken levde. Det resulterar också i att – tvärtemot Napoleons intentioner – egendom nu måste säljas för att betala arvsskatten när föräldrarna dör. Detta har ingen tidigare förmått göra något åt men Sarkozy har sett det orimliga i detta och har redan ändrat vissa saker och har andra med i det reformprogram som nu börjar möta motstånd.

Något som inte ens Sarkozy vågat sig på ännu är den lag som gör mordbänning till en lönsam syssla. I flera länder runt Medelhavet finns en knepig lagstiftning som säger att mark som är belagda med byggnadsförbud får bebyggas om den blir förstörd i brand. I Frankrike – speciellt i söder – finns stora områden med privatägd vildmark som inte har något egentligt kommersiellt värde. Där växer, pinjer, rosmarin och timjan, svamp, vild sparris och lök, där kan man jaga allehanda villebråd osv. Inom dessa områden råder ungefär samma regler som den svenska allemansrätten, det innebär att alla kan plocka saker fritt och använda området för rekreation. Dessa områden är därför belagda med byggnadsförbud och får inte exploateras. Om man däremot tänder på den fnösktorra undervegetationen sprider sig elden explosionsartat. Vår by blev helt instängd av sådan skogsbrand för några år sedan och många vinodlare miste stora delar av sina arealer.

Nu säger lagen att efter en sådan brand kan marken exploateras. Det innebär att ena dagen äger någon några hektar i det närmaste värdelöst rekreationsområde, nästa dag är samma person miljonär i mark om den ligger på rätt ställe.

Detta påminner mig om de mycket lägliga husbränder vi hade i Haga i Göteborg på sjuttiotalet när debatten var intensiv huruvida man skulle bevara och renovera de kulturellt värdefulla byggnaderna eller riva dem för mer lönsamma exploateringar. Dessa bränder uppstod ofta mycket lägligt för fastighetsägarna och satte effektivt stopp för alla renoveringsdiskussioner.

En alldeles vanlig dag

Idag har det varit en bra dag. Jag gick upp ganska tidigt och fortsatte att bygga på vår pergola på terrassen. Om jag får säga det själv blir den riktigt bra. Jag bygger den av cederträ – ett träslag som jag aldrig använt förut. Det är lustigt att det kan vara så motståndskraftigt eftersom det är ganska lätt, porröst och verkar ta åt sig väta ganska lätt. Vår vän snickaren säger emellertid att det klarar alla väder utan att man ens behöver behandla det. Vi har köpt en ganska kraftig vinranka som vi tänkte skulle klänga på pergolan och ge lite skugga när vi äter frukost eller lunch.

Klockan ett var vi bjudna till våra nya amerikanska vänner Jan och Tom som köpt två hus bredvid varandra som dom renoverar (Jan är faktiskt ett kvinnonamn i USA). Tom hade lagat en fantastisk indisk middag som var bättre än man får på de flesta restauranger. Vi satt i deras trädgård och som sig bör i Frankrike blev det en lunch på så där fyra timmar – jättetrevligt!

När vi kom hem kom våra grannar in med en nylagad soppa till oss. Eftersom dom hört att vi arbetade på huset antog dom att vi inte var så upplagda för att laga mat. Så ikväll blir det soppa och ett glas vin när lunchen har sjunkit undan.

Det är fortfarande varmt och skönt på dagarna men morgnarna kan vara lite kyliga med temperatur ned mot 15-16º, men det kan man ju stå ut med när det blir jättevarmt och skönt så snart solen har skingrat morgondiset.

Fransk revolution i det lilla


Att köra bil i Frankrike är lite speciellt. Vi har fantastiskt bra motorvägar, som visserligen är betalvägar men de är verkligen välskötta och fransmännen kör ganska lugnt och fint på motorvägarna. Om man råkar ut för någon stolle som blinkar, stressar och kör om i högerfilen är det oftast en tysk. (Tyska autobahn kommer att bli föremål för en speciell hatblogg inom kort)

Annat är det på de mindre vägarna! Principerna för fransk trafik är enkla. Ju mindre väg ju fortare kör man. Kör alltid om den som är framför oavsett hur fort han kör eller vägens skick. Högerregel gäller även om man kör ut från sin egen gårdsplan. Den som har hinder på sin sida väntar och nåde den som försöker tränga sig. Man kör alltid i innerfil i rondeller, vilket får mesiga svenska som ligger och filar i ytterfil att få hjärtslag när det kommer en bil från innerfil och skär framför en för att ta en utfart.

Det finns emellertid några intressanta egenheter. Det är helt OK att stanna på en enfilig gata i en by för att prata med en bekant, gå in och dricka en kopp kaffe, köpa en tidning eller göra något snabbt ärende. Ingen skulle komma på tanken att tuta eller stressa någon i en sådan situation. När man däremot kommer ut på vägen är alla ute i akut sjuktransport. De kör som fullständiga galningar. Kör om i kurvor, på broar, när de möter trafik och alla möjliga omöjliga ställen. Jag har testat att köra som en galning själv - det skall sägas att jag är uppväxt i bergslagsskogarna, där man inte lättade på gasen i onödan, så det går undan – men trots detta blir jag omkörd av en skåpbil från den lokala rörläggerifirman.

Parkering är en annan intressant konst som jag inte lärt mig ännu. Principen är att parkera så att man ställer till så mycket förtret som möjligt. Fransmannen är i grunden revolutionär. Det är en medborgerlig plikt att göra revolution – varje dag. Att göra en lite revolution är det som gör oss till människor som betyder något. Vi har alla med beundran/fasa läst om traktormanifestationer på motorvägen, kapade grönsaksbilar och tonvis med tomter på vägarna och andra franska nationalspecialiteter. Om man inte tillhör denna elit kan man parkera kreativt.

De första parkeringarna som går åt är refuger och övergångställen. De mest virtuosa parkerar vinkelrätt med kantstenen på övergångstället så halva bilen står på de vita linjerna och halva på trottoaren. Gräsmattor och rondeller är också populära parkeringsplatser. När de mest attraktiva platserna tagit slut söker man sig till andra ställen där det är parkeringsförbud. Trottoarparkering som helt blockerar för gående är bra – stackar synskadade! Gathörn, helst då så det inte går att svänga runt för andra bilar är mycket attraktivt. Om det skulle vara så att det bara finns markerade parkeringsplatser att tillgå kan man med fördel parkera diagonalt över två eller tre rutor så man verkligen märks. Konsten är att parkera på ett torg så ingen annan kan få plats är en skön konst, eller alternativ - om någon kommit före – hindra att någon kan komma ut. Vi bodde tidigare i Séte i Languedoc. Bakom vårt hus var det stoppförbud, vilket givetvis var en utmärkt parkeringssträcka som alltid var full. Då och då var det evenemang i staden så det var verkligen viktigt att gatan var fri. Då satte polisen upp parkeringsförbudsskyltar med en klisterlapp som meddelade att det var allvar mellan vissa datum. Man förstärkte således ett stoppförbud med ett parkeringsförbud.

Ändå fungerar det faktiskt ganska bra och de enda som blir irriterade är koleriska svenskar och andra vänner av ordning. Jag har funderat på att ordna temaresor för svenska lapplisor där de första dagen kan få lappa så mycket de vill. Kanske det skulle ge dem mer distans till sin uppgift hemma?

Konsten att utvandra


Att utvandra från Sverige kräver god planering och mycket tålamod. Att invandra till något annat europeiskt land är lätt som en plätt. Det svåra är att få svenska staten att släppa taget. Vi har ju utvandrat till Frankrike och grejen är ju att man vill skriva sig där av flera orsaker. Den viktigaste är att kunna ta del av den franska sjukvården eftersom man som pensionär så småningom passerar bäst-före datum och behöver lite omvårdnad. Standardfrågan man får i Sverige när man berättar om sina planer är: ”Men hur gör du om du blir sjuk då? Då måste du väl återvända till Sverige”. En vanlig svensk inställning är nämligen att det är förknippat med livsfara att söka läkarvård utanför Sverige. För att retas lite, men också för att det faktiskt är sant (om sjukvårdens kvalitet alltså), säger jag att det är ju för den överlägsna sjukvården jag flyttar till Frankrike.

Att vara skriven i Frankrike innebär att man betalar skatt i Frankrike. Om inte svenska staten anser man uppfyller vissa krav så vill de också ha skatt och det är ju inte så käckt. Nu får man visserligen kvitta skatten på ett ställe mot den på det andra men vem vill betala svensk skatt när man utnyttjar franska samhällets service och den svenska skatten dessutom är skyhögt högre.
För att få skriva ut sig från Sverige krävs följande:

- Man får inte ha kvar anknytning i form av minderåriga barn eller hustru i Sverige.
- Man får inte äga fastighet, insatslägenhet eller sådant eller för övrigt ha ägd permanentbostad. Dock får man ha vinterbonad sommarstuga, bara man inte nyttjar den mer än för semesterbruk.
- Man får inte ha företag eller vara delägare i företag eller ha affärsintressen av vissa slag i Sverige.

Om man uppfyller dessa krav kan man bli beviljad skattefrihet på sin pension. Detta gäller emellertid inte statlig eller kommunal tjänstepension. På den vill svenska staten ha 25% som är den gängse skattesatsen som man får betala om man beviljas särskild inkomstskatt som utlandsboende, sk. SINK. Det är således skillnad på att vara utlandsboende med anknytning till Sverige och att vara utvandrad.
Följande måste man således tänka på om man skall flytta utomlands:

- Att skriva sig i ett annat land är inte liktydigt med att bli skattebefriad i Sverige. Det kräver mer ansträngning.
- Om man inte uppfyller kraven för skattefrihet betalar man 25% till svenska staten.
- Att skriva sig i ett annat land betyder inte att man inte är svensk medborgare
- Man kan bara få fullständig sjukvård i ett annat EU-land om man är pensionär annars får man bara akutvård.
- För att ta ut svensk pension utomlands måste man bevisa att man lever. Detta gör man genom att besöka ambassad, konsulat eller försäkringskassa i utlandet och få ett intyg på att man ser ut att leva. Detta måste förnyas årligen. Anledningen är att det förekommit att barn har kvitterat ut svensk pension i åratal för döda föräldrar som återvänt till sina olika hemländer efter att ha tjänat in svensk pension.


Så kan jag berätta att det varit soligt och 26º idag och vindstilla. Det är som en bra svensk sommardag fast vi läser 12 oktober på almanackan. Jag sitter och smuttar på en god Riesling som jag köpt på vinrea på Carrefour. Det är motsvarigheten till svenska bokrean och går av stapeln under skördeveckan här. Man får en lika tjock katalog och lika smarriga varor. Idag fick vi en broschyr från den franska motsvarigheten till folkhälsoinstitutet som rekommenderade att vi skulle begränsa oss till tre glas vin om dagen. Jag funderade just över hur jag skulle ha blivit bemött av min svenska företagshälsovård om jag i den årliga hälsoundersökningen hade sagt att jag drack tre glas vin om dagen.

Man måste ha fint hemma

Efter några dagar med dis, men värme, har det varit strålande sol idag - och värme (25°). Det vore kanske naturligt att passa på att vara ute och njuta av det fina vädret. Nu är det emellertid så att våra vänner från Sverige kommer på besök och det ser vi fram emot oerhört mycket. Även om vi vet att dom framför allt kommer hit för att njuta av miljön och träffa oss så vill vi ju gärna ha det fint när dom kommer – särskilt min fru vill det. Vi har således hängt tavlor och jag har ordnat till det rum som jag, när jag inte tänker mig för, kallar kontoret, men min fru ihärdigt kallar biblioteket. Hur som helst är det inte lätt att gömma sladdar från två datorer, tre hårddiskar, IP-telefon, ADSL-router, trådlös musikanläggning, skrivare och lite annat smått och gott. Även om det bara handlar om det nödvändigaste för en tekniknörd så blir det en hel del.

Vi har också, ve och fasa hängt upp gardiner i köket. Eftersom jag är arkitekt så förbjuder mig min religion att ha gardiner. Min fru som inte är arkitekt – ovanligt i sig att någon icke arkitekt kan stå ut med oss – anser att man faktiskt kan ha gardiner ibland. Eftersom vi bor i ett stenhus och akustiken i vårt stora kök mest påminner om en kyrka så har jag insett att vi nog måste ha något som minskar efterklangen lite. När vi är sex personer som äter middag, som vi ofta är, kan man nämligen inte höra vad någon säger och det beror inte på språksvårigheter.

Ni undrar om jag skämtar om gardiner och arkitekter. Man kan ju tro det men jag minns ännu tydligt när jag kom till arkitektskolan och konfronterades med ”den goda smaken”. Min mor var mycket konstnärlig på ett oskolat sätt och också väldigt händig. Det innebar att jag tidigt fick vänja mig vid att vi målade om tapetserade eller gjorde något annat kul med vårt hem. Kanske det var där intresset för arkitektur började. Jag insåg emellertid att allt jag tyckte var snyggt innan jag blev utbildad var fult, töntigt och amatörmässigt. Jag fick lära mig "god smak", vilket var ganska svårt eftersom det ofta handlade om sådant som jag själv och de flesta jag kände alltid tyckt vara konstigt och inte särskilt snyggt.

Nu vet jag bättre, vilket orsakar ständiga diskussioner mellan mig och min fru som ju fortfarande svävar i okunnighet om vad som är riktigt god smak. Eftersom jag innerst inne nog har kvar lite av min barndoms värderingar och dessutom är pensionerad, får hon ofta sin vilja igenom, vilket jag är tacksam för. Jag får väl undvika att bjuda in gamla kollegor. Men å andra sidan har jag upptäckt att dom ofta gillar det som blir resultatet av en kombination av ”god smak” och vanligt folks böjelser. Dom skulle bara inte erkänna det om man så hotade med att stryka deras sandfärgade linnekostym.

Dagens recept:
Fyllda svampar
Tag ett antal stora champignoner. Skär av fötterna och lägg dem i en mixer tillsammans med vitlök, kokt skinka, god livolja och persilja. Krydda med salt och peppar. Kör det till en smet som du brer tjockt på de uppochnedvända champignonhattarna. Sätt in dom i grillen så de blir mjuka och får fin färg. Njut som förrätt eller plockmat!!
PS/Om du vill veta mer om livet i Frankrike eller är intresserad av släktforskning. Läs då mina andra bloggar som finns under länkar till höger./DS

Det franska skattetrycket.


– Vi undrar lite hur mycket skatt vi skall betala på vår pension från Sverige, frågar vi den kvinnliga tjänstemannen på skattemyndigheten i Narbonne. Efter att ha förhört sig om hur mycket det gäller och lite knappande på datorn ger hon oss en summa. Vi tittar frågande på varandra och så säger min fru:
– Per månad!?
– Nej per år naturligtvis, säger damen.
– Är det allt, säger vi och har svårt att dölja ett osäkert leende sinsemellan.
– Ja! Skulle det inte vara tillräckligt, säger tjänstemannen med en missnöjd rynka mellan ögonen.
Vi förstår att vi håller på att allvarligt förolämpa den franska motsvarigheten till Moder Svea, nämligen Marianne, genom att inte djupt beklaga oss över skattetrycket som en god medborgare förväntas göra. Eftersom vi verkligen försöker smälta in i den nya kulturen lägger vi genast pannan i djupa veck och säger:
– Jo, givetvis men vi hoppas det inte tillkommer några ytterligare pålagor. Hon försäkrar oss att så inte är fallet och vi tackar och säger adjö.
– Herregud - 10,81%, det är ju inte klokt, säger min fru till mig på svenska så att ingen förstår.
– Nåja, säger jag, du betalade ju inte så mycket i statlig inkomstskatt på din lön inom vården i Sverige heller. Men för mig blir det ju en viss skillnad från tidigare.
– Men vi behöver ju knappt betala någon kommunalskatt heller säger hon. Mitt leende blir bredare när jag tänker på de 8000 kronor vi betalar i kombinerad kommunal, region och departementskatt. Och då ingår sophämtning och fastighetsskatt och man får fria soppåsar från kommunkontoret när man behöver packa in något, inte nödvändigtvis sopor.
– Synd att vi inte har små barn för då skulle vi ha fria dagisavgifter också spekulerar jag. Man kanske skulle adoptera?
– Tycker du inte det räcker med två katter att ta hand om vid vår ålder replikerar min fru?
– Men hur i herrans man kan det vara så lite kommunalskatt, man får ju lika mycket service som hemma i Sverige och ibland mer? Och inga avgifter tar man ut heller.
– Kan det ha något att göra med att de bara har två tjänstemän anställda på kommunkontoret, säger jag sarkastiskt och tänker på alla de tjänstemän i vår svenska hemkommun som inte går att nå annat än under telefontid på torsdagar mellan 11.30 och halv 12 udda veckor, om de inte är upptagna, barnlediga, på semester, vårdar sjukt barn, har sin lediga dag, sitter i möte eller är på kurs.
– Det går åt mycket folk för att administrera alla kommunala avgifter hemma. Tänk på det du.

Vårt egentliga ärende på skattemyndigheten var att skaffa ett intyg att vi var bosatta i Frankrike. Det kunde vi inte få eftersom de in är det minsta intresserade av var vi finns förrän vi har deklarerat en inkomst, dvs. om ett år. Innan dess existerar vi inte för dem. Således kunde de inte intyga något som de inte känner till. Eftersom ett sådant intyg är nödvändigt för att svenska myndigheter skall tro att vi faktisk flyttat och inte gömmer oss på någon herrgård i Södermanland medan vi låtsas bo utomlands för att slippa betala svensk skatt, så får vi leta vidare efter en myndighet som kan hjälpa oss. Vem som kan ge oss ett sådant papper vet man emellertid inte på skattemyndigheten. Nu är den franska byråkratin lite speciell eftersom man arbetar efter principen att dela upp allt som går att dela upp och sätta en ära i att inte känna till någonting om vad någon annan myndighet sysslar med. Således har man ett otal skattemyndigheter: En debiterar Taxe Foncier, en debiterar Taxe Habitation och en sköter inkomstskatten. På samma sätt har man ett otal polisstyrkor som Gendermerie, Police National och Police Municipal förutom säkerhetspolis och säkert några fler som jag inte känner till. Hur som helst skall man inte tro att man kan klara av saker på det gamla svenska mesiga sättet att anmäla till en myndighet, att man exempelvis flyttar, och tro att de meddelar varandra. Icke så! Det är bara att trava runt från den ena stället till den andra och hoppas på att man inte missat något. Nu har vi faktiskt märkt att även den efterblivna svenska byråkratin har börjat bli lika avancerad. Genom att man numera har centraliserat vissa typer av ärenden både inom skatteförvaltningen och försäkringskassan till vissa regionala kontor så vet ingen i Sverige heller vad någon annan gör numera eller vem som förväntas sköta vad. Det har vi märkt när vi försökt navigera mellan de olika enheterna. Även vi i Sverige kan lära oss av våra europeiska bröder och systrar att nå nya höjder av byråkratisk utveckling.

Nästa anhalt på vår resa i det nya landet var försäkringskassan för att få rätt att åtnjuta den franska vårdapparatens omsorger om vi skulle bli mindre friska än vi är för närvarande.
En mycket sympatisk dam gav oss genast en lista över alla de dokument vi måste skaffa från Sverige för att föra över vår sjukförsäkring till Frankrike. Det viktigaste dokumentet heter E121 och utfärdas av den svenska försäkringskassan. Dessutom måste man ha vigselbevis som äkta makar. Sambos göre sig inte besvär. E121 kan man bara få om man till någon del uppbär svensk allmän pension. Om man inte har pension så får man bara de rättigheter som man har som EU-medborgare, dvs. akut sjukvård i Frankrike. Lite stökigt – och dyrt - om man skulle bli allvarligt sjuk och behöver längre vård. Eftersom jag inte har allmän pension ännu tipsade svenska försäkringskassan mig om att jag kunde ta ut min PPM-pension – ni vet den där käcka pensionen som för oss 40-talister räcker till två brickor i bingohallen i veckan. Med detta enkla trick blev även jag godkänd så att den svenska statens omsorg kunde överlåtas på den franska.

Talar man med fransmän tycker dom att skatterna är alldeles för höga, precis som vi svenskar. Den nye presidenten Sarkozy har också lovat förändringar som skall få de franska skattesmitarna att stanna kvar i landet. Arvsskatten är det främsta skälet till att fransmännen flyttar till Luxemburg, Schweiz eller andra länder i Europa. Den nuvarande lagen är sedan Napoleons dagar och ger inte hustru rätt att ärva sin man om inte testamente finns. Om hon ändå ärver får hon betala 50% i arvsskatt. Snacka om fattigänkor. Detta håller Sarkozy på att ändra till mångas glädje.

Hur som helst så är Frankrike det dolda skatteparadiset för fattiga svenska pensionärer som vill ha några kronor över. Det är nämligen så att man inte behöver betala någon svensk skatt på sin pension om man uppfyller vissa, ganska strikta, krav som utvandrare.

Ta seden dit man kommer


Ett amerikanskt par knackade på dörren igår och presenterade sig. Det hör till saken att dom hade varit inne i vårt hus medan det reparerades eftersom de känner vår elektriker. Dom tyckte väl att dom borde höra av sig eftersom dom varit här objudna tidigare. Dom var jättesympatiska, frivilliga pensionärer som vi men lite längre bort från hemlandet. Jag tycker det är trevligt att träffa någon som pratar engelska eftersom min franska inte är så bra ännu. Så är det ju trevligt att ha någon manlig bekant också eftersom jag är en minoritet i det normala umgänget där jag är ensam man bland minst fem damer. Ibland blir samtalsämnena lite främmande för mig.

Som jag sagt tidigare finns det några icke-franska familjer i byn, men vi har inte haft några ambitioner att umgås speciellt med andra utlänningar utan vill gärna få lite franska vänner också. Det är intressant att se hur olika utländska familjer förhåller sig till att vara invandrare. Belgarna har ju inget problem, för dom pratar franska, men betraktas som lite udda av fransmännen. Framför allt finns det en myt om att dom inte kan köra bil. Som vi har fått det berättas fick man körkort utan något egentligt körprov i Belgien under lång tid så därför skrattar fransmännen åt belgarnas bilkörning.

Trots att det finns så många nationaliteter i byn ser man inte många tecken på detta, bortsett från norrmännen förstås som har ”kämpeflagga” uppe så fort dom är här. Man undrar lite om dom funderar över varför alla andra inte har sina nationella flaggor uppe.

Vi träffade ett två engelska par på 15e augusti festen. Mannen roade sig med att härma den svenske kocken i Mupparna när han hörde att vi var svenska och våra franska vänner frågade han om de kände till Napoleon. ”Det var honom vi gjorde så här med” sa han och krossade en inbillad Napoleon i sin näve. Snacka om att försöka passa in! Hade jag hört det hade jag nog påpekat att fransmännen i alla fall vinner fotbolls VM då och då och det utan Napoleon. Fotbollslandslagets äventyr brukar få den kaxigast engelsman att lugna ned sig lite. Men nu kan dom ju alltid skylla på Ericsson! Jag frågade en god vän i Hong Kong vad det kommer sig att engelsmännen kräver att deras landslag skall kämpa om VM varje gång och betraktar det som en nesa när man inte lyckats. Ingen svensk skulle seriöst kräva VM-vinst av Sveriges landslag och ändå har inte England slagit Sverige i fotboll på, tror jag, 30 år. Det höll på att kosta mig en vän.

I övrigt fyller vi våra dagar med att färdigställa lite smått och gott innan några svenska vänner kommer hit på söndag. Hoppas vädret blir bättre – vi har haft det lite disigt några dagar. Det skall bli kul att få gäster igen – det var en vecka sedan den senaste reste hem.

Dagens recept:
Tomatsallad med druvor
I går hade vi inte så mycket i kylen. Några tomater var allt i grönsaksväg. Dessutom hade vi plockat lite druvor av dem som blir kvar efter skörden. Dela tomaterna i ungefär lika stora bitar som druvorna. Våra druvor var hela eftersom druvor man gör vin av inte är så stora. Köper du druvor kan du dela dom. Stänk på lite hallonvinäger och rikligt av din bästa olivolja. Toppa med lite chèvre om du har. Det blir faktiskt jättegott.
Det finns stora möjligheter till variationer på detta beroende på vad man har hemma.

Sverige finns överallt numera


Vi har varit på IKEA i Montpellier idag. Det är ganska fantastiskt att se hur svensk kultur breder ut sig över världen genom IKEA. Ni kan ju föreställa er hur fransmännen kämpar med att uttala namn som MÖRRUM för att inte tala om serveringsvagnen FÖRHÖJA. I somras ville vi gärna bjuda våra franska vänner på svensk midsommarfest. Midsommar är ingen särskild högtid här så vi ville gärna bidra med ett extra tillfälle att fira. En sak som skiljer Sverige och Frankrike är att vi i Sverige har mycket speciella maträtter knutna till vissa årstider och högtider. Vi äter julbord, nyår har sina specialiteter, vid påsk är det ägg och lamm, midsommar betyder lax, sill och nubbe så kommer kräftkalasen i augusti osv. I Frankrike gör man det lätt för sig. Så snart det är fest, oavsett årstid, så är det gåslever, ostron och champagne som gäller. Det är underbart gott men lite enahanda jämfört med våra traditioner. (Jag trodde aldrig jag skulle bli så blasé att jag tycker ostron och champagne är enahanda).

Hur som helst ville vi bjuda på midsommarfest. Min koriandergravade lax med limesås var självskriven. IKEA fixade resten! Senapssill och kryddsill, knäckebröd, brännvinsost, svenska snapsar och Norrlandsöl och mandeltårta fanns allt på IKEA. Ja det är faktiskt sant att man kan köpa både OP Andersson och andra svenska snapsar på IKEA för ungefär halva priset mot vad Systemet tar. Vi hade också tagit med oss frusen sikrom från Sverige som vi serverade med hackad charlottenlök och crème fraiche. Snacka om succé. Våra franska vänner älskar både gravad lax och sill, men favoriten är ändå sikrommen. Damerna kan inte sluta dricka snaps – de tycker det smakar som en god avec. Nu dricker dom inte snaps på det svenska viset – dom smuttar på den som om det var en god cognac.

Döm om vår förvåning när våra vänner en vecka senare bjöd oss på överraskningsfest på terrassen. Vi satt i spänd förväntan över vad som skulle serveras. In på bordet kom ett jättefat med Pandalus Jumbokräftor, knäckebröd och svensk vodka i olika smaker. Vännerna berättade att de varit på IKEA på svenskt kräftkalas där de fått rikligt med kräftor och än rikligare med snaps, ost och knäckebröd. Hattar hade delats ut och man hade skrålat svenska snapsvisor. De blev så förtjusta att de beslutade att överraska oss med svenskt kräftkalas.

Vi har tidigare berättat om våra svenska kräftor, men de har inte alls förstått oss eftersom de tycker insjökräftor smakar illa. Hemligheten är, förutom kvalitén på kräftorna, dill och salt. Franska insjökräftor kokas ofta med för lite salt och med vitlök – blää! Dill är ett problem i Frankrike, liksom i alls sydliga länder. Dillen behöver långa ljusa dagar och nätter för att utveckla sin smak så den dill man köper här smakar nästan ingenting.

Åter till IKEA – det är fantastisk att se hur man i matens hemland köar på IKEAS restaurang för att köpa laxtallrik eller köttbullar. Fransmännen föredrar emellertid sina köttbullar med pommes frites och dricker gärna rödvin till. Inte hade man väl trott att svenska köttbullar skulle göra succé i Frankrike.

Dagens recept:
Koriandergravad lax med limesås.
Man kan köpa fantastiskt fin färsk lax från Skandinavien i vår lokala fiskaffär. Det behövs en rejäl mittenbit för att grava. Frys den minst ett dygn innan för att bli av med eventuella parasiter innan du gravar den.

Man gravar den i en lag bestående av ½ liter vatten, 1 dl salt, 1 dl socker, 3 msk grovt krossad koriander (frön, inte blad) ½ msk grovt krossad vitpeppar, 4 dillstjälkar. Se till att du drar ur alla ben på laxsidan med en tång innan du gravar den.

Dela laxsidan så du får två bitar som du kan lägga ”skavföttes”. Hacka dillen och pepparen och lägg det mellan laxsidorna. Blanda lagen och se till att salt och socker löser sig. Häll på lagen och packa in alltsammans i dubbla plastpåsar som du lägger i kylen. Låt det ligga i två dygn – vänd på det efter halva tiden. Färdigt! OBS! Om du är hälsofantast och brukar använda kaliumsalt eller andra hälsoprodukter - glöm det här, för om du gör det blir laxen giftig och du kan råka riktigt illa ut. NaCl, dvs. vanligt salt måste det vara.

Limesåsen är skäligen enkel. Slå upp gravlaxsås eller hovmästarsås i kokboken beroende på vilken du föredrar. Följ receptet men riv sedan ned skalet av en lime och droppa en del av i saften i såsen så får du en underbar variant.

Ett stort beslut


Jag minns när min fru och jag första gången fick de orange kuverten och insåg hur lite vi skulle få att leva av när vi blev pensionärer. Vi hade haft turen att träffas ganska sent i livet efter att vi båda hade haft ganska händelserika liv med uppbrott från tidigare förhållanden. Detta innebar emellertid att vi inte hade slutamorterade hus och pengar på banken utan tvärtom fått våra tillgångar halverade och fått starta om från början med allt det innebär både psykiskt och ekonomiskt. Vi insåg snart att den enda möjligheten att få en dräglig tillvaro som pensionär var att dra ned på utgifterna. Inga resor och nöjen, enkel mat, liten hyrestvåa och på sin höjd bag-in-boxvin på fredag var vad som hägrade efter ett ganska gott och bekvämt liv.

Vi hade vid det laget levt tillsammans några år och hunnit skaffa oss vissa vanor som vi båda uppskattade.
Första sommaren vi kände varandra åkte vi på semester till Bretagne och formligen ”flöt” söderut i regnet tills vi kom till Medelhavskusten och sol.

Vi blev båda förälskade i klimatet, maten, trakten, havet och allt som fanns där. Jag anförtrodde min fru – som inte var min fru än vid det tillfället – att jag alltid drömt om att ha ett hus utomlands att åka till. Det visade sig att hon hade samma dröm och vi började fantisera om att ha någon liten bostad i Frankrike. För att göra en lång historia kort så bor vi nu 17 år senare permanent i Frankrike som pensionärer och har med målmedvetenhet, envishet och ganska mycket arbete lyckats skapa oss ett minst lika bra liv, på den pension vi får från Sverige, som vi hade när vi hade lön.

Frankrike är ju inte direkt känt som något lågskatteland och har liksom Sverige problem med förmögna personer som flyttar till Schweiz och Luxemburg och andra mer förmånliga länder. För normala pensionärer är emellertid Frankrike otroligt fördelaktigt speciellt som sjukvård och social och kommunal service i många stycken överträffar den vi är vana vid från Sverige.

Jag kommer att berätta mer om det, men också om vin, mat, resor och en hel del anekdoter om hur det är att leva som invandrare i ett annat land. För den som blir inspirerad och vill följa vårt exempel kommer jag också att ge en del praktiska tips och berätta hur byråkrati och praktikaliteter fungerar.