google.com, pub-2557206291112451, DIRECT, f08c47fec0942fa0 Livskvalitet som pensionär i Europa: maj 2008 google.com, pub-2557206291112451, DIRECT, f08c47fec0942fa0
Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

tisdag 27 maj 2008

Vi har haft invigningsfest

Vi har haft invigningsfest. På 17 maj, vilket inte har något med Norge att göra. Vi ville gärna tacka alla hantverkare som gjort ett fantastiskt arbete med vårt hus. Vi ville också tacka alla i byn som tagit emot oss på ett så fantastiskt sätt, som hjälpt oss på olika sätt och inte minst gjort oss till sina vänner.

Ett annat skäl till att vi ville ha en invigningsfest är att vårt hus är det äldsta bevarade i byn. Många hus har rivits i samband med att den gamla vallgraven försvunnit och gator har breddats (så man kan köra med bil). Huset är från 1762 i sin nuvarande form men vissa av väggarna och grunden är en del av det gamla Fort Supérieur de Boutenac som på medeltiden låg där vårt kvarter nu är. Det ligger precis i fonden av huvudgatan och det var där den förste konsuln i byn bodde och där byns första konsulförsamling möttes 10 mars 1789 (1) Flera av de gamla familjerna i byn härstammar från den förste ägaren Guillaume Berthomieu. När vi köpte det var det förfallet och taket höll på att rasa in så nu var alla nyfikna på hur vi tagit vara på det gamla huset.

Vi hade bjudit drygt 40 personer och nästan alla kom, samt några extra. Borgmästaren och en av hantverkarna hade giltigt förhinder eftersom det lokala rugbylaget spelade fransk final för 13-mannalag och vann så nu är man stolta franska mästare – mycket viktigt!! Borgmästaren knackade på dörren dagen efter, ursäktade sig och undrade om han störde mycket om han kom en dag för sent. En rundtur i huset åtföljd av en 18-årig Highland Park gjorde att vi hade en trevlig stund.

Det var helt fantastiskt att så många människor kom och att alla hade så trevligt. Först på plan var förre borgmästaren med fru samt medhavd lagrad Marc från det lokala distilleriet. Sedan följde gäst efter gäst med trevliga presenter; en champagneflaska här, en cognac där eller en uppsättning vinprovarglas för att inte tala om den enorma trelitersflaskan med vin dekorerad med en golfspelare i tenn. Våra amerikanska vänner medförde kompisar direkt från Boston med jetlag och allt. De seniora damerna i kvarteret kom i samlad tropp och dom hade alla lagt håret och fixat make up dagen till ära. Den kringresande hårfrisörskan i byn hade haft bråda dagar. Specierihandlarparet hade stängt några timmar och allt var oerhört trevligt.

Alla ville ta en tur i huset innan maten och drycken attackerades. De största ovationerna fick vi för den inredda vinden, speciellt från dom som vet hur det såg ut innan. Vår takterrass var också populär eftersom den ger nästan 360 graders utsikt över byn och ända till Cevennerna i norr och Narbonne i öster. Eftersom den är byns högsta punkt tyckte alla det var häftigt. Snacka om att hantverkarna var stolta och gärna berättade precis vad dom hade gjort för sina fruar och för alla som ville höra på.

Att bjuda på fest i Frankrike är både krävande och opretentiöst. Det är opretentiöst eftersom alla är mycket uppsluppna, pratar som kvarnar och dricker massor – utan att mer än några få blir onyktra. Krävande för att man måste ha god mat att bjuda på. Vi hade gjort en stor buffé med allehanda läckerheter. Eftersom det är en fransk fest räknar jag upp vad vi bjöd på. Vi hade gjort små grillspett med marinerad kyckling, vi hade gjort massor av små ostpajer, (precis lagom stora att äta ur handen), vi hade ett antal snittar med rökt lax, lokala slaktarens torkade korv, hemlagad gåslever och med tapenade Vi hade paté en croûte, som är en lokal specialitet, vi hade torkad skinka med melon, choklad, ost, potatischips (viktigt konstigt nog) samt mänger av oliver. Till detta dricker man pastis, vitt, rött och rosévin samt diverse läskedrycker. Vi hade köpt rosévin från en av gästerna, Mr Laboucarié på Domaine de Fontsainte, ett utsökt Gris de gris som exporteras mycket till USA. Det vita vi valde var en Sauvignon Blanc från Château de Luc och rödvinet var Domaine Grand Estagnol som kommer från vår by men produceras i kooperativet i Ornaison. En rolig grej är att vinbönder bara dricker sina egna viner – så experter de är – så det vita vinet, som är verkligen superbra, blev verkligen en succé bland dessa experter.

När det började ätas samlades alla i köket där det var uppdukat en buffé och sedan pratade man och åt i timmar stående. Vinet tog slut fortare än man han korka upp och maten, som vi trodde skulle bli över försvann med ökad hastighet under kvällen. Det blev emellertid en del att skicka med hem till äldre anhöriga och lite till en picknick dagen efter ändå. Lite oväntat började man klappa händer och ville ha ett tal av oss, vilket var fullständigt oförberett. Jag fick ursäkta mig för min ännu bristande franska och bad att få hålla tal på engelska, med min fru som översättare och det kändes bra att få tacka alla som varit så fantastiska mot oss ytlänningar som kommer och bosätter oss i deras by. Flera av gästerna förstod lite engelska och min fru översatte charmant så alla fattade vad jag sa.

Som kvällen led försvann hälften av skaran och resten drog sig upp till terrassen där vi också flyttade dryckerna. Min fru spelade på flygeln, man rökte cigarr och de sista gick hem långt efter midnatt. Frampå kvällen kom en av gästernas unga dotter, med tvekan, som det sig bör när man är i de yngre tonåren. Hon fick emellertid lov att öva på flygel så hon var i himmelriket hela resten av kvällen och ångrade verkligen inte att hon tog mod till sig och kom.

Vi var trötta men mycket nöjda dagen efter. Vi har förstått att festen är det stora samtalsämnet i byn den här veckan. En av grannarna kom in med en artikel ur den sydfranska dagstidningen L'Independant där en av gästerna skrivit om vår fest. Det största samtalsämnet var emellertid den goda maten och först i andra meningen kommer kommentarer om huset och hur trevligt det var. Det var som när vi visade runt våra franska vänner i Göteborgs skärgård med skärgårdsbåt, tog dem till kloster i Östergötland, Visingsö, Gränna och shopping och kafé i Alingsås, allt i strålande sol. När de kom hem berättade de först vilken god mat man fick i Sverige, sedan om de andra upplevelserna. Detta är typiskt för fransmän – kvalitén på en kultur och på dess människor avgörs av vad man äter!! Jag tycker att det är ganska sympatiskt. Efter att under flera decennier ha besökt platser som Holland, England och Hong Kong så inser jag hur viktig god mat är – eller snarare hur hopplöst det är med maten i vissa länder. Det drar liksom ned totalupplevelsen av platsen.

(1) Ur Histoire de Boutenac av Eliane Coste

söndag 25 maj 2008

Schlagerfestival i Frankrike

Nu har vi sett Eurovionsschlagerfestivalen för första gången utomlands. Intresset här i Frankrike, liksom i de flesta Västeuropeiska länder är noll, men så svenska vi är var vi ju tvungna att titta. Vi lyckades övertala några vänner att se den med oss, vilket vi ångrade eftersom Sverige gjorde en konstig insats på många plan. Nu har vi ju inte sett de svenska finalerna så vi hade ingen aning om hur den svenska låten var – bara att det var Charlotte Pirelli som skulle sjunga.

Man kan väl säga att det gick som vanligt – alla låtar jag gillade radade upp sig på slutet. Min favorit Storbritannien kom väl sist eller näst sist. Danmark ställde som vanligt upp med en Bröderna Olsenklon och Finland tror att det var den musikaliska kvalitén i hårdrock som gav dem segern.

Nog vore det enklare att använda en enkel matematisk algoritm för att avgöra finalen. Ta bara och räkna hur många länder varje medlemsland gränsar till och dela sedan upp poängen från varje land uppifrån mellan dessa grannländer så får man resultatet. Eftersom hälften av alla röstande länder är före detta Jugoslavien eller före detta Sovjetunionen så blir det ganska enkelt att inse vart segern går. Storbritannien skulle kunna göra som i fotboll – ställa upp med England, Wales, Skottland och Nordirland så blev det lite mer ballans åt det västliga hållet.

Annars tycker jag det var många länder om skojade till det med fullständigt hialösa bidrag – kul med lite distans tyckte jag tills jag insåg att det nog var blodigt allvar. Det enda land som verkligen hånade evenemanget var Sverige genom sin juryordförande, vilket är underligt eftersom Sverige förmodligen är det land som satsat mest seriöst på tävlingen av alla. Det anses väl vara politiskt korrekt att håna tävlingen samtidigt som man kan sälja sin farmor för att få vara med på ett hörn. Jag tänker på, jag tror han heter Björn Gustavsson, som på knagglig engelska och himlande med ögonen stammade fram dom svenska poängen. Våra franska vänner trodde han var onykter, alternativt att den ordinarie presentatören fått förhinder och han var en inhoppande studioman. Det blev hur som helst ganska pinsamt att förklara. Inte blev det bättre av att vi sa att det ansågs vara humor i Sverige, det han gjorde.

Att den svenska låten kom på slutet tycker jag var helt i sin ordning liksom att Norge klarade sig riktigt bra. Jag tycker synd om Charlotte Pirelli som ju alltid sett så bra ut – har hon blivit sjuk på något sätt? Min fru påstår att hon har plastikopererat sig. I så fall är det mycket sorgligt.

Den enda trösten var att det franska bidraget var lika uselt som det svenska. Dessutom har det vållat visst rabalder här när folk hörde talas om att dom skulle sjunga delvis på engelska. Att fransmännen inte ser det som en särskilt seriös tävling ur musiksynpunkt bevisas väl av att dom hade modeskaparen Jean Paul Gaultier som kommentator. Han och hans kollega pratade sönder hela sändningen så man hörde inte ett dyft av originalsändningen. Man lägger alltid en matta av simultantolkning och snack över allt i Frankrike så folk skall slippa höra andra språk. Det sorgligaste var att de pratade sönder kvällens höjdpunkt nämligen Goran Bregovic och hans orkester. Vi hörde dom live i Mèze för några år sedan – helt fantastiskt.

Hur som helst är nu Sverige fast förankrat som en i gänget av ledande musiknationer i världen, vilket bevisas genom att dom inte ens kvalificerar sig till den Europeiska finalen. Jag tänker på fint sällskap som Irland och Storbritannien. Vem har någonsin hört en eurovisonsschlagervinnare på radion efter finalen – inte är det ofta inte. Bortsett från ABBA då som fortfarande är ikonförklarade i stora delar av världen.

Så undrar jag om man måste vara blondin för att presentera poängen från sitt land. Till och med Turkiet hade lyckats hitta en rågblond presentatör.

söndag 11 maj 2008

Vad gör man egentligen hela dagarna som pensionär

Vi får ofta frågan vad vi egentligen gör för att fördriva tiden som pensionärer i Frankrike. För mig och många som läser det här förefaller det vara en underlig fråga och min sarkastiska ådra får mig att se ett visst mönster bland dem som frågar. Den ena kategorin är, inte så överraskande, yngre människor som har svårt att förstå att man över huvud taget kan ha ett meningsfullt liv efter man fyllt sextio. Den andra kategorin är personer i min egen ålder som känner en intensiv skräck inför att bli pensionärer, eller snarare att inte gå till jobbet längre. De kan inte se en enda meningsfull sysselsättning när dom inte har sitt jobb att fundera över och dom är dessutom fullständigt övertygade om att deras gamla arbetsuppgifter kommer att ligga för fäfot och deras arbetsplats drabbas av en svår kris när dom pensioneras.

Jag ägnade mig de senaste åren på jobbet åt att predikat för mina arbetskamrater att efter femtiofem måste man förändra fokus i sina karriärambitioner. Före femtiofem upptas all tid av att förkovra sig i jobbet och framför allt att klättra i organisationen, få mer att säga till om, göra sig oumbärlig och naturligtvis att öka sin status och sin lön. Efter femtiofem minskar möjligheterna till avancemang med varje år som går vilket gör att det är ganska meningslöst att kämpa om positioner med de yngre som ju också måste ha sin plats så småningom. Vad som är än viktigare är att den del av resten av livet som kommer att fyllas av arbete blir allt mindre medan den tid man förfogar fritt över sin tid blir en allt större del av framtiden. Det är därför naturligt att man efter femtiofem lägger mer krut på att planera sin framtida karriär som fri från tvång, regler, dead lines, prestationsmätning och klättrande på de professionella stegen, dvs. som pensionär. Efter femtiofem bör man därför mer och mer tänka på hur merparten av resten av livet skall gestalta sig och, om man verkligen vill måna om sin arbetsplats, hur man skall lämna över sin kunskap, erfarenhet och maktpositioner till de yngre på ett bra sätt.

Men vad gör vi då som pensionärer i ett främmande land? Lite skämtsamt brukar vi säga att vi inte förstår hur vi hann arbeta förut så mycket som vi har att stå i numera. Första och främst så har vi ett mycket intensivt sällskapsliv med grannar och andra vänner. Vi lagar mat och äter ofta tillsammans, vilket tar sin tid. Normaltid för frukost, lunch och middag i Frankrike inklusive aperitif är så där sex timmar per dag om man kör hela programmet. Då har jag inte räknat in all den tid det tar att göra inköpen på marknaden, i alla specialaffärer och hos odlare/försäljare som har just det rätta köttet, de bästa ostronen, den läckraste korven, de bästa grönsakerna eller de mest smakfulla persikorna för att inte tala om de bästa vinerna.

Nu hör det till saken att man inte är särskilt effektiv i sitt ätande i Frankrike. Ätandet är mer en social tilldragelse; rätt efter rätt kommer fram i maklig takt medan man pratar skrattar och har allmänt trevligt. Det kan vara en enkel grönsallad med dressin, några ostron, en bit kött utan annat än salt och peppar till, kanske lite skinka och melon, den lokala korven som grillats eller en tomatsallad och naturligtvis mängder av de mest fantasifulla ostar. Desserten kan vara allt från lite frukt till mastiga kakor eller klassikern crème caramelle eller lite glass. Det låter inte som man kan hålla på så länge med detta, men med mycket prat och skratt och lugnt och stillsamt ätande så tar det sin tid.

Det är också så skönt att det sällan talas om hur farligt det är att äta än det ena än det andra här. Vi har ju blivit lärda att ena veckan skall man akta sig för fett, en annan dör man av salt eller socker, en tredje är det grillad mat som är farligt och nästan hela tiden riskerar man livet om man inte är vegetarian. Om något inte är fel att äta av dessa orsaker så är det förkastligt ur globalt uppvärmningsperspektiv eller jämställdhets-, ur etiskt eller solidaritets- eller någotannatperspektiv. I Frankrike är man väl så medkännande och måna om sin hälsa som vi är i Sverige men man tror också på att man mår bra av att njuta av livet och känna glädje i de små situationerna, varav måltiden med familj och vänner är en av de viktigaste.

Nu äter vi inte hela tiden. Vi åker omkring mycket i trakten och ser på alla byar, borgar, marknader (lopp- och andra), promenerar på Garriguen och på stranden på vintern och solar och badar (somliga av oss) på sommaren, gör utflykter i Frankrike, till Spanien och planerar några till Italien, Corsika och Portugal. Så spelar vi golf, vilket tar sin tid och som Hagge Geigert, den numera bortgångne golfentusiasten sa: ”I maj börjar golfsäsongen och då har man inte en glad dag förrän fram i oktober”. Det är bara det att frustrationen kan utökas till nästan hela året här om man vill, men även golfen har blivit mindre prestation och mer nöje med åren tycker vi. Jag har insett att jag inte kommer under 10 i handicap och min fru har accepterat att bollen har ett eget liv och att marken har en tendens att röra sig upp och ned just när man slår.

Min fru har, till min glädje, tagit upp sitt pianospel igen. Hon har spelat sedan hon var liten flicka, men haft ett uppehåll några av de senaste åren. Vi tog med den 150 år gamla flygeln hit vilket var ett äventyr eftersom den inte gick att bära uppför trapporna till den plats vi ville ha den på. Den fick lyftas upp över taken in på vår takterrass och bäras ned på plats – snacka om nervöst. Några Tranåsbor kanske läste Torbjörn Skobes artikel i Tranåsposten för en tid sedan om musiklivet i Tranås förr. Han funderade då över vart Tranåsprofilen, pianostämmaren och musikern Harald Neréns jaccarandaflygel hade tagit vägen. Den står nu hos oss i Frankrike och är ett arv från min frus mor. Hon växte upp med Nerén som, under sina år i Tranås, bodde hos familjen. Vid hans död köpte min frus föräldrar flygel som är en precis så praktfull pjäs som Torbjörn hört den skulle vara.

Min fru har också börjat med silversmide, något som jag tycker hon har verklig talang för. Vi har inrett en liten verkstad där hon har sina verktyg och jag mina träbearbetningsgrejor; om jag nu någonsin kommer igång med mitt slöjdande. Så läser vi mycket. Jag har alltid läst oerhört mycket men min fru har också fått tid till det nu. Problemet är bara att vi inte kan hitta någon svensk bokhandel på nätet som vill skicka böcker utanför norden.

Det som tar mycket av min tid är släktforskning, något som jag började med för några år sedan när min far skulle fylla 85 och jag kom på att en släktbok vore ju en fin present. Så skriver jag ju mina bloggar förstås och det tar mer tid än det borde kanske.

En lustig sak är att medan jag arbetade som forskare på högskolan fick jag sällan tid skriva artiklar inom mitt område för all byråkrati och politik som jag tvingade ägna mig åt för att jag själv och medarbetarna skulle ha medel att leva av. Det tar jag i viss mån igen nu när jag råder mig själv.

Så finns det alltid en liten grej på huset som inte är riktigt färdig än, som kan göras lite bättre eller förändras lite grann. Det är emellertid oändligt mycket mindre att göra på ett gammalt stenhus jämfört med det gamla trähus från sekelskiftet som vi hade i Sverige. Där var vi verkligen slavar under ett hus med eget liv för att inte tala om den djungel som en gång varit trädgård innan jag började (miss)sköta den.

Den tid som blir över fylls glädjande nog av kontakter med vänner och familj i Sverige. Vi får ofta besök från Sverige och det är alltid lika roligt att få uppleva Frankrike tillsammans med gamla vänner och familjen. Dessemellan kan vi ringa till hela Europa för en engångskostnad på 7 euro i månaden så det blir många och långa telefonsamtal.

Just nu planerar vi en invigningsfest för att fira att vårt hus är färdigt – nåja!? Vi skall bjuda alla grannar och vänner som genom sin vänlighet och hjälpsamhet gjort att vi trivs så bra. Vi vill också med en fest tacka alla fantastiska hantverkare och andra personer som på olika sätt bidragit till ombyggnaden. Det berättar jag om en annan gång.

onsdag 7 maj 2008

Deportera alla gnälliga pensionärer till Frankrike

Pensionärer är ett elände för varje regering. Det finns ungefär 2 miljoner pensionärer av olika typer i Sverige och större delen av dom är riktiga gnällspikar. Då är ändå det nuvarande gnället från de välbeställda ATP-pensionärer bara en andeviskning mot vad som händer när alla 40-talister med den lilla allmosa som det nya pensionssystemet ger börjar inse vad de kan kosta på sig när deras timma är slagen. Nu borde det här inte vara något problem om dom inte var så förbaskat många att dom ju kan fälla vilken regering som helst – och inte blir dom färre eller yngre heller. Dom kunde väl åtminstone ha den goda smaken att dö lite tidigare så staten kunde kassera in deras insparade pensionspengar. Nej nu springer dom omkring och är aktiva och kräver än det ena än det andra från samhället utan minsta tanke på att de tar plats och resurser från det uppväxande släktet – för att inte tala om hur dom sliter på vår gemensamma – och våra barnbarns – miljö genom att åka bil, flyga och fara och ägna sig åt allehanda andra för deras ålder olämpliga och ovärdiga aktiviteter. Och inte hinner dom passa barnbarnen heller i den utsträckning som vore önskvärt.

Jag har emellertid en utmärkt lösning på det här problemet. Exportera dom allihop till Frankrike! Ge dom en engångssumma som flyttnings och etableringshjälp så blir ni av med dom sedan. En svensk pensionär är nämligen en välbeställd person med franska mått mätt så franska staten kommer inte att se det som någon belastning. I gengäld beskattar Frankrike pensionären med en liten symbolisk summa på ungefär 10 % av pensionen. Denna låga skatt gör att även en fransman med låg pension kan klara sig, medan en svensk pensionär kan leva riktigt bra – faktiskt nästan lika bra som han/hon gjorde innan pensionen. Inte är det något U-land man skickar dom till heller. Sjukvården är bättre än i Sverige, likaså den sociala omsorgen om de gamla. Kostnaderna för sjukvård och medicin är likvärdig eller mindre; gratis om man tar en försäkring – och det kan man ha råd till med så lite i skatt.

Alla skulle vinna på detta. Pensionärerna skulle bli gladare och piggare i det vackra vädret och allt solsken och det utmärkta vinet, vilket skulle göra att dom mindes sitt gamla hemland med kärlek och den sittande regeringen med vördnad, vilket skulle försäkra vilken regering vi än har om positivt färgade poströster från dessa utlandssvenskar. De skulle bli utmärkta representanter för vårt land genom sitt glada humör, aktiva levnadssätt och utmärka sig som dom enda personerna i Frankrike som betalar sin skatt med ett leende på läpparna.

Vi har börjat spela golf!

Våra franska vänner tycker det har varit en kall vår. Vi har tyckt oss vara i himmelriket och våra vänner hemma i Sverige har varit gröna av avund när vi berättat om vädret här. ”Det blir så lite kvar av sommaren när våren är så kall”, säger de franska vännerna. ”Visst”, säger vi sarkastiskt, ”ni har ju bara svensk sommartemperatur till fram i början av oktober så det är jobbigt här”. Tänk så olika det kan vara! Det enda som är sig likt är att folk är missnöjda om allt inte är perfekt. Det är nyttigt att byta miljö ibland så man får perspektiv på det man har.

Vi har i alla fall äntligen kommit oss för med att börja spela golf. Det är dyrt här i Frankrike; mycket dyrare än det är på de flesta ställen hemma i Sverige. För oss två kostar det 20 000 kronor för ett år men då har man ingen inträdesavgift förstås, men nog är golf fortfarande en lyx i Frankrike. Samtidigt är det på sätt och vis mycket lyxigare i Sverige. Vi har fått skämmas i Sverige över vår gamla utrustning och våra kläder som inte alltid hade rätt märke på bröstet. Nu får man skämmas igen! Vi tog nämligen ett stort tag i plånboken och köpte oss helt nya klubbor av senaste modell och häftigaste märke när vi flyttade hit. Nu tittar folk konstigt på oss eftersom vi har så flotta grejor, medan resten av medlemmarna går omkring med utrustning av en årgång som ingen svensk golfare skulle våga visa sig med. Det är också välgörande fritt från de värsta modetrenderna på golfbanan här, men fina bilar har man förstås.

Andra ovana saker för oss är att man inte får något handikappkort, än mindre något plastkort med magnetremsa – inte ens en medlemsbricka får man. Vi frågade hur man då kan kolla vilka som är medlemmar och då sa man att det gör man inte utan förutsätter att dom som spelar är medlemmar eller har betalt greenfee. Verkar enkelt, men å andra sidan måste man ha läkarintyg för att ställa upp i tävlingar, vilket man inte behöver ha för att ta en sjukförsäkring i Frankrike. Nog är det knepigt att det skall vara så olika.

Man blir lite nostalgisk när man kommer till klubben här. Det är som det var på 70- och 80-talet i på svenska golfklubbar. Det är rimligt många medlemmar, vilket gör att man kan få spela nästan när man har lust, men också dyrt att vara medlem förstås. Det finns folk i restaurangen och kring klubbhuset. Man går inte bara direkt från bagageluckan på bilen till första utslaget som det blivit i Sverige de senaste åren och framför allt kan man spela golf utan att delta i tävlingar! På vår klubb här har man fem tävlingar under hela sommaren. Vilken svensk klubb kan man spela en sällskapsrunda på under en helg numera?

I övrigt är sommaren här. Det finns fortfarande färsk sparris för 3 euro kilot på marknaden, melonerna har kommit liksom aprikoserna. De första körsbären är här men fortfarande dyra. Alla dikesrenar glöder av vild vallmo och skogen är vit av akacieträdens blomklasar medan fälten kantas av de ljuslila tamarindbuskarna. Vinet har fått riktigt stora gröna bladruskor och vinbönderna gnäller över vädret som alltid är fel på något sätt. Garriguen är vanvettigt gul av en buske med så vassa taggar att de skär genom byxorna om man inte passar sig.

Jag skall passa på att avliva en myt som jag trott på i alla år, nämligen att bara svenska jordgubbar är söta och goda. Skälet till detta skulle vara att den svenska sommarens långa dagar ger så mycket ljus. Jag kan meddela att de franska och spanska jordgubbarna är precis lika goda. Det som gör frukt söt och välsmakande är huruvida de får mogna på sin kvist eller inte och de gubbar vi får till Sverige från andra länder är alltid plockade omogna – därav den mindre angenäma smaken. Vi äter massor med söta goda både spanska och franska jordgubbar. Men de franska är naturligtvis absolut bäst – enligt fransmännen.