google.com, pub-2557206291112451, DIRECT, f08c47fec0942fa0 Livskvalitet som pensionär i Europa: maj 2010 google.com, pub-2557206291112451, DIRECT, f08c47fec0942fa0
Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

söndag 30 maj 2010

Promaude - mat och hantverksmässa

Nu har vi varit på en av de årliga evenemangen här hos oss - Promaude. Man kan väl säga att det är en mässa för lokala produkter och aktiviteter. I år var den större och bättre än den har varit tidigare och tallskogen där den går av stapeln var full av stånd av alla de slag. Här finns givetvis mängder av mat och dryck och massor av hantverksprodukter, smide, stenhuggare, träsnidare, smycken, konst och mycket annat. Det finns också en avdelning för djurskötsel och jordbruk där man kan köpa grisar, höns, pärlhöns och ankor - alla levande. Där kan man rida på åsnor, beundra traktorer och andra jordbrukmaskiner eller kanske åka karusell. En hel avdelning försöker sälja solpaneler och andra energiprodukter och på ett enormt stort område har man antika lekar och spel för barnen att använda helt gratis till akompanjemang av folklig katalansk musik eller blåsorkester.

En av dom roligaste sakerna att se på är Agility för hundar i olika klasser. Hundarna är jätteduktiga och springer oftast som skållade råttor genom hindren. Det stora problemet är emellertid mattarna som inte alls hinner med. Det är ju inte så lätt för en ivrig hund att veta vart han skall springa när matte kommer flåsande två hinder bakom. Då står hunden där och väntar - i bästa fall. I sämsta fall tar den den väg som verkar roligast. Jag har alltid hört att det är en så bra motions- och bantiningsmetod att skaffa hund, men det kunde man då inte se på dessa mattar.

Annars har vi ett problem som vi inte kan finna någon särskilt bra lösning på. Vi hade sett fram emot att spela mycket golf - på tal om motion. Det har emellertid visat sig besvärligare än vi trodde. Det är svindyrt här i Frankrike. Årsavgifterna ligger på minst 20 000 kronor för ett par och då måste man spela mycket för att det skall bli rimligt. Inom vettigt avstånd från oss har vi bara Carcassonne och den banan gillar jag inte särskilt mycket. Det är inte bara det att den ligger i en annan klimatzon är vår by så man aldrig vet hur vädret är - den har också en början som kan få den tappraste att tappa sugen. Första hålet år ett fullt träslag rakt upp i himlen genom ett mycket smalt pass mellan två trädridåer. Om man missar det minsta förlorar man bollen och det vet man inte förrän man klättrat upp och med en puls på 150 försöker få syn på bollen genom trötthetsdimmorna. Ett sådant hål kan man ju acceptera när man värmt upp den gamla skrotten några hål, men att försöka sig på det som första slag när alla leder och muskler knakar och gnisslar är ett rent lotteri. Eftersom jag tvingas spela på handikapp 10 så är det väldigt tungt att börja rundan med ett streckat hål som det så ofta blir.

Alla andra banor ligger en bit över en timma från oss och det är lite långt om man skall spela ofta. Synd på dom nya fina klubborna vi köpte när vi flyttade hit.

torsdag 27 maj 2010

Deklarationsdags i Frankrike och skattemyndigheten strejkar

I går var vi på skattemyndigheten eftersom den franska deklarationen skall vara inne den 31 maj. Vi fick reda på att vi gjort fel förra året när vi deklarerade så vi har fått betala för mycket i skatt. Idag skulle vi lämna in den riktiga deklarationen i brevlådan i entrén, men då var huset tillbommat. All personal hade gått i strejk, men dom skall öppna i morgon igen så då kan vi lämna vår deklaration. Vi åkte och köpte en bouganvilla till terrassen i stället samt två bilkuddar till barnbarnen så de kan åka i vår bil när dom kommer i juli.

Vi frågade i går hur vi skulle göra med skatten vi betalt för mycket. Ni får skriva ett brev och reklamera sa damen till oss. Det är ganska kul med det franska språkbruket i förhållandet mellan stat och den enskilde. Man reklamerar således i Frankrike inte överklagar som i Sverige. De olika skatteposterna kallas här kontribution, vilket antyder att det är något man bidrar med till det allmänna. Man talar allmänt om relationen mellan myndigheter och de enskilda som att myndighet och stat tjänar oss människor, inte övervakar och ställer krav på oss. Följaktligen händer inte särskilt mycket om man skulle göra något litet fel så länge man rättar till de. Jag minns med fasa när jag litat på en ifylld uppgift på min svenska deklaration och inte sett det finstilta att just den posten måste man kolla och kryssa i en ruta för. Det blev dryga skattetillägg även om tjänstemannen både erkände att det var otydligt och att hon inte på något sätt trodde att jag försökte fuska eftersom jag inte tjänade något på det. Inte heller tar man i Frankrike så allvarligt på att man inte betalar sin skatt i tid. Vi har råkat bli månader sena med kommunalskatten ett år och våra amerikanska vänner missade det med över ett år. De fick ett par hundralappar i avgift för det men inte var det särskilt allvarligt inte.

Fransmännen tycker givetvis deras deklaration är oerhört komplicerad, men för oss är det mycket enkelt. Man skriver in vad man tjänar, dvs pensionen  - båda makarna på samma blankett - sedan berättar man om man är gift eller har något annat förhållande. Man måste emellertid skilja mellan privata pensioner och statliga pensioner för de beskattas olika för oss svenskar. För utlänningar måste en blankett fyllas i där man anger hemland så dom kan använda rätt avtal. Mer är det inte om man inte har ränteinkomster - ränteutgifter får man inte dra av så det slipper man kämpa med.

Det finns en liten lustighet i Sveriges beskattningsrätt för oss utlandssvenskar. Man betalar ingen skatt i Sverige utom just på statliga och kommunala tjänstepensioner. Min fru som har några futtiga tior per månad i tjänstepension måste således betala 25% till svenska staten på det eftersom hon jobbat inom den offentliga vården. Jag som har betydligt mer tjänstepension är helt befriad från skatt i Sverige. Detta beror på att min arbetsgivare Chalmers Tekniska Högskola var en av de två högskolor som blev stiftelser och därför betraktas som privata arbetsgivare. Ibland har man tur. Skälet till detta är dråpligt. Man insåg för ett par decennier sedan att många svenska diplomater som arbetat utomlands i många år föredrog att stanna utomlands efter pensionen och behövde således inte betala svensk skatt på sina ganska fina tjänstepensioner. Detta stack naturligtvis i ögonen på kollegorna i det svenska regeringskansliet som i ren avundsjuka stiftade denna speciallag. Det får alla fattiga kommunal- och statsanställda lida för nu om dom väljer att bo utomlands. Det är en direkt parallell till när Kjell-Olof Feldt blev bjuden på Operakällaren av - jag tror det var Harry Schein - och Schein betalade lunchen med flera ograverade häften med rikskuponger, vilket upprörde Kjell-Olof så till den grad att han tog bort skattesubventionen för dessa.

Bilden ovan lånad från CeciliaLinnéas Blogg som väl i sin tur lånat den

Det är fortfarande några dagar kvar att köpa Morsdagspresent till specialpris 195 kronor - Rabattkod: MORS DAG

måndag 24 maj 2010

Semesterresa på Irland

Jag har aldrig varit i Nordirland förrut - det var liksom inte läge att åka dit på 70- och 80-talen. Att norra Irland, dvs. Donegal är vackert visste jag men att resten av nordkusten var så spektakulär hade jag inte en aning om. En av världens absolut häftigaste naturföreteelser finns där, nämligen The Giant's Causeway, som är en av de sju underverken bland naturfenomen. Helt nära ligger också Irland bästa whiskeydistilleri - The Bushmills. Deras 16-åriga maltwhiskey, lagrad på port-, sherry- och bourbonfat måste till och med en whiskeyhatare älska.

Vi fortsatte ned längs Irlands västkust genom Donnegal, Sligo, Connemara, Clare och slutligen Kerry. Naturen är oerhört växlande på Irland inom ett mycket begränsat område. Det enda man kan säga är att det nästan hela tiden är bedövande vackert. Vädret stod oss bi. På Irland skiner solen och regnet strilar omväxlande sju till åtta gånger per dag. Snacka om växthusklimat och det växer därefter. Visserligen var det inte så grönt som vanligt eftersom man hade haft hemska snöstormar och köldgrader som förstört mycket av den vintegröna växtligheten uppe i norr. Den enda dag vi hade dagsregn var i Kerry och det var riktigt olyckligt eftersom det är Irlands absolut vackraste natur och den såg vi inte så mycket av genom regnet och diset. Det klarnade emellertid upp tillräckligt för att jag skulle kunna ta mina vänner på en tur genom Black Valley och Gap of Dunloe som nog är en av de maffigaste resor man kan tänka sig. En sak är att vägen är näst intill livsfarlig med bil men framför allt att det är så oerhört dramatiskt vacker. För att få den rätta upplevelsen måste emellertid åka vägen från söder till norr - en väg som få hittar om man inte som jag alltid letar upp dom minsta och mest ofarbara vägarna. Om någon vill testa så startar man vid Molls Gap.

I Glencolumkill i Donnegal hade jag en trevlig upplevelse. För 30 år sedan köpte jag en handstickad Arantröja av en dam som stickade dom själv och sålde i en butik ute vid havet. Nu återvände jag dit och där fanns hennes dotter i butiken, modern som var över 90 gjorde fortfarade alla de handstickade tröjorna så jag kunde köpa en nästan likadan eftersom den gamla började blivit lite "äten" i kanterna. Dottern var rörd till tårar när hon fick reda på att jag återkom 30 år senare för att köpa en ny tröja och hon såg fram emot att framföra min hälsning till modern. Att tröjan för 30 år sedan kostade 600 kronor och nu 1100 visar fördelarna med att slippa mellanhänder.

Resan var som helhet väldigt lyckat med några speciella höjdpunkter. Den bästa fish-and-chips vi ätit fick vi på Lohans i Salthill utanför Galway. Det var en rejäl bit bergtorsk krispigt friterad så perfekt att fiskköttet precis stannat, till det fick vi krispiga pommes frites och taratarsås. Med Guinness blev det perfekt.
Det bästa hotellet vi bodde på var Fairview Boutique Hotel i Killarney där man på grund av askmolnet sänkt priset på rummen till 39 Euro per person inklusive jättefrukosten Allan. Lyxigare kan man inte bo!
Den intressantaste restaurangupplevelsen var The Church i Dublin - en restaurang inhyst i en 1700-talskyrka med orgel och allt. Lokalen är verkligen något alldeles extra och maten var mycket prisvärd och väldigt vällagad. Middag med tre rätter för två personer inklusive ett bra vin kostade 59 Euro. Restaurangen låg på de omkringliggande läktarna och baren låg i stora kyrksalen. Kryptan under kyrkan hade gjorts om till bar och diskotek.
Den bästa helhetsupplevelsen vad gäller mat var nog ändå The Exchange Restaurant i Hotell Westin i Dublin. En vacker lokal i Art Decostil med lagom hög musik från tiden var en perfekt inramning. Glenn Miller, Louis Armstrong, Tommy Dorsey och många fler smälte väl ihop med den goda maten. Serveringen var omtänksam och trevlig så man kopplade verkligen av. Särskilt dyrt var det inte heller eftersom de hade Early Bird pris före klockan 19.30 varje dag.

Resan avslutades som ni förstår med två dagar i Dublin som verkligen har blivit en swinging city för ungdomar. Vi gick emellertid mest på dom gamla malätna pubbarna där Brendan Behan och alla de andra poeterna, författarna och dramatikerna söp sönder sina levrar när det begav sig.
Vi hade ju alla våra privata höjdpunkter under resan - en del lite bizzarra. Våra amerikanska vänner var lyriska över att dom fick varmt kaffe och varm mat. I USA kan man inte få det längre sedan en kvinna stämde en hamburgerkedja där hon köpt sitt kaffe i deras Drive-In. Hon placerade den heta muggen mellan benen och körde, men det bar sig inte bättre än att hon välte muggen över sina lår med påföjd att hon tappade herraväldet över bilen med kropps- och trafikskador som följd. I den efterföljande rättegången tilldömdes hon ett tvåsiffrigt miljonbelopp i skadestånd från hamburgerkedjan. Sedan dess serveras inte varken varm mat eller dryck på amerikanska restauranger - allt är "fesljummet" som dom säger i Värmland. På riktiga gourmetreaturanger får gästerna gå med på att de äter varm mat på egen risk för att undvika stämningar om någon bränner tungan.

Som vanligt hade RyanAir en liten nyhet åt oss resenärer. Den här gången skulle vi tvingas lägga ned våra inköpta spritflaskor i handbagaget innan vi gick ombord. Hur tusan får man ned två kasetter med whiskey och en del krämer i en redan proppfull liten dragväska? Lyckligvis kollade dom inte om man lydde så det vara bara att spatsera vidare med kassarna - på planet struntade dom i vilket. Fortfarande får man ha ytterkläderna på sig eller över armen, men en dag kräver dom väl att man skall stoppa ned dom i handbagaget. Tills dess är det bara att proppa fickorna fulla på rocken så man ser ut som en svartabörshandlare när man går ombord.

Väl hemma igen möttes vi av 30 gradig värme och två mycket glada katter som första natten intog sina platser vid fotändan i varsin av våra sängar. Givetvis fick dom hemskomstsupé på svenska räkor som vi tog upp ur frysen - inget annat duger i skaldjursväg.

fredag 21 maj 2010

Irland - nästa Grekland??

Att åka till olika platser i södra Europa är varken dyrt eller krångligt från där vi bor i södra Frankrike. Nu har vi varit på Irland i 10 dagar med våra amerikanska grannar. Vi var inbjudna av våra irländska grannar som har ett sommarhus uppe på nordspetsen av Nordirland där vi fick bo några dagar. Jag har varit på Irland 15 gånger tidigare, främst på sent 70-tal och tidigt 80-tal. Senaste gången var 1989, men då spelade jag bara golf och drack Guinness med "grabbarna".

Irland har förändrats!! Senast jag var där var det en av Europas fattigaste och mest religiösa länder. Nu är det verkligen annorlunda eftersom man gått med i EU. Jag förstår nu vart alla pengar tar vägen som rika länder som Sverige, Tyskland och Frankrike betalar till EU. Mitt ute på landet där man lever på fårskötsel bygger man villor som man bara kan hitta på gräddhyllorna i storstäderna i de rika länderna Sverige, Tyskland och Frankrike. Landet är fullständigt fullt av hus som ser ut som Direktör Guldpengs residens i Kalle Ankatidningen. Man bara baxnar när man ser hur man bor ute i dessa förrut urfattiga områden. Man har en förkärlek för palatsliknade hus med kolonner och portar vaktade av meterhöga lejonstatyer. Nyrikedomen fullständig skriker om det. När man tittar i mäklarnas fönster ser man att priserna på dessa villor ligger mellan 10 och 12 miljoner kronor och de gamla radhusen i städerna kosta 6-8 miljoner. Snacka om lönsam fårskötsel!!

Hur har detta gått till? Jo - EU har skickat mängder av pengar till de fattiga länderna som Grekland, Portugal och Irland. Länderna själva har lockat till sig företag från hela Europa med låga löner, massor av subventioner och nästan inga arbetsrättsliga lagar. Lönerna har stigit, framtidstron varit stor, bankerna har lånat ut pengar, fastighetspriserna har rusat iväg, lönerna har skjutit i höjden och spriralen har bara gått uppåt. Nu har fastighetspriserna rasat, många företag lämnar Irland för billigare jaktmarker som Tjeckien, Polen, Slovenien och Slovakien. Pheizer sa upp 750 personer i veckan och där står man med sina före detta miljonvillor med dito lån. Det blir bara för fattiglapparna i Sverige, Tyskland och Frankrike att öppna penningpungen igen där man sitter i sina små egnahem och får betala för de nyrika ländernas lyxkonsumtion.

Vad gäller religionen så har Irland också fått sig en törn. De homosexuella pedofilskandalerna i katolska kyrkan har äntligen blivit erkända även i det djupt religiösa Irland. Visserligen har alla vetat om det i hundratals år, men det har varit tabu att tala om. Det är inte så häftigt som det var förr att uppträda i rundkrage numera.

En annan sak jag insåg var att om jag var ko eller får så skulle jag vilja leva på Irland. Irland är fullständigt översållat av frigående kreatur som går där och mumsar på de oändliga gröna vidderna och verkar ha det hur fint som helst. Eftersom jag inte tror på reinkarnation så lär jag väl inte bli varken ko eller får i nästa liv men nog kommer jag att titta extra noga efter irländskt kött i fortsättningen.

Nu var inte irlandsvistelsen bara en lektion i regionalpolitik och nationalekonomi - det var väldigt trevligt också med god mat, trevliga människor, mycket fin musik och fantastiska naturupplevelser. Det berättar jag om nästa gång.

måndag 10 maj 2010

Fransk dokumentär om svininfluensan

Fransk TV har fantastiskt intressanta program om aktuella samhällsföretelser. Härom dagen handlade det om svininfluensan - eller snarare bristen på svininfluensa. Liksom så många andra länder hade Frankrike lurats av WHOs expertpanel och läkemedelsindustrin att i panik köpa in nästan 100 miljoner doser vaccin. Det har sedan visat sig att svininfluensan hade en 30 gånger så låg dödlighet som en helt vanlig säsonsinfluensa och det beror inte på, som myndigheterna vill få oss att tro, att vi vaccinerade oss. Fransmännen, som är av naturen skeptiska, gjorde nämligen inte det i någon större utsträckning. Det resoluta vaccinerandet som orsak till den uteblivna influensan har annars varit det gängse sättet för myndigheter i olika länder att skyla över att man gick på bluffen. I Norge har man haft en annan strategi. Norge var nämligen, enligt myndigheterna, mest drabbade i hela världen. Våra vänner berättade att så fort man hade minsta tendens till influensa blev man sjukskriven en vecka på Tamiflu och registrerad som ett svininfluensafall. Säsonsinfluensa förekom över huvud taget inte i Norge i vinter.

Man undrar då varför någon ville orsaka denna panik? Fransk TV hade försökt ta reda på vilka som sitter i WHOs expertpanel, men det är strängt hemligt. Ordföranden är emellertid en läkare knuten till läkemedelsindustrin i Hong Kong. Man hade emellertid genom grävande fått fram att panelen består av personer från de stora läkemedelsföretagen eller forskare finansierade av dessa. Vi ser här en klar parallell med FNs klimatpanel som består av forskare som har som sitt levebröd att rädda oss från allehanda miljökatastrofer. Ordföranden för den panelen sitter för säkerhets skull i styrelsen för ett amerikansk oljebolag också om vi nu skulle satsa fel och fortsätta åka bil.

Eftersom jag arbetade i Hong Kong under både SARS och fågelinfluensautbrottet kan jag inte låta bli att spekulera lite. Ordföranden måste ha sett vilken oerhörd potential för läkededelsindustrin som skräck för en pandemi innebar. Hon insåg naturligtvis att det skulle rulla in miljoner till hennes uppdragsgivare och ge läkemedelsforskningen oerhörda tillskott om man kunde uppgradera en influensa till pandemi och få media att hänga med på skrämseltaktiken.

Som forskare vet jag att första steget för att få finansiering av sin forskning alltid är att övertyga finansiärerna om hur viktig forskningen är och hur allvarliga följderna blir om man inte får undersöka just den frågan. Ofta är detta helt legitimt och viktig information till myndigheterna, men det är oerhört frestande att blåsa upp eller i värsta fall fabricera hot eftersom det ger så oerhört stor utdelning. En mildare form av ohederlighet är att man som forskare hoppar på ett tåg som redan börjat rulla och blundar för sådana fakta som talar mot det som anses sant, eftersom det ju ger mer pengar till den egna forskningen och de doktorander man ansvarar för.

Om man vänder sig mot Sverige ett ögonblick kan man undra över hur det kommer sig att privata daghem går med så oerhörda vinster när de kommunala inte kan få det att gå ihop. Kanske den kommunala omsorgen skulle praktisera på ett privat daghem en tid så kunde avgifterna sänkas sedan. Kanske den kommunala barnomsorgen kunde bli lika lönsam som Vin&Sprit var på sin tid. Men, det går ju inte för sig - då får vi sälja ut det till fransmännen.

Vi är väldigt svart-vita i Sverige. Under min aktiva tid sysslade jag mycket med just gränsdragning mellan offentlig och privat service i det offentliga. Med ett fint ord kallades det outsourcing. Lite förenklat kan man säga att i borgerliga kommuner och landsting ville man helst anlita så mycket privata tjänster som möjligt även om det blev sämre och dyrare. I socialdemokratiska dito avstod man helst från att använda sig av privata leverantörer även om man skulle få både bättre och billigare verksamheter på det sättet. Under alla år som jag arbetat med företag och offentlig verksamhet i Sverige och jämfört med andra länder är det en sak som förvånat mig. Vi svenskar är oerhört ideologiska. Politik och ideologi går ofta före både ekonomi och sunt förnuft. Det konstiga är att detta gäller både i den offentliga förvaltningen och i våra stora börsnoterade företag.

Nu blir det bloggstopp en tid. Det ser ut som om vi skulle komma iväg till Irland - askmolnet har lyft. Tillsammans med några amerikanska vänner skall vi besöka gemensamma vänner på Irland och bli borta en vecka.

Bilden är lånad från FollowLucies Blogg

fredag 7 maj 2010

Att vara gammal i Sverige och i Frankrike

Diskussionen i Sverige just nu verkar vara vems fel det är att en gammal senildement man kan lämnas att dö hemma i elände och förnedring. Är det socialtjänsten eller familjens fel, eller är vi svenskar mer omänskliga i vår inställning till de äldre än människor i andra länder.

Man kan ju fundera på det ur ett jämförande perspektiv när man bor i ett annat land. Att vi svenskar per definition skulle vara mindre medkännande än andra kan man nog genast utesluta, men det finns kulturella skillnader som man måste ta med i beräkningen. I det svenska samhället har vi under de senaste generationerna gjort vissa val och det är nog inte för mycket att säga att de gamla i mångt och mycket blivit förlorare på det. En del påstår att även barnen blivit förlorare, men det har jag svårare att hålla med om.

I mina föräldrars generation var det vanligt och i många sammanhang naturligt att barnen tog ansvar för sina föräldrar på ålderns höst och så har det varit historiskt i Sverige. I Frankrike är det fortfarande så i de flesta fall. Det var i Sverige, och är i Frankrike, fortfarande vanligt att tre generationer lever tillsammans. Det goda med det är att de äldre får omsorg och trygghet och det finns fler i familjen som tar ansvar för barnens uppfostran. Man behöver således varken daghem eller åldringsvård i samma utsträckning

Nackdelarna är emellertid uppenbara. På grund av den traditionella arbetsfördelningen blir det ofta kvinnan i familjen som får hålla samman allt detta och avstå från en egen yrkesmässig karriär. Det är just avsaknaden av daghem som gör att Italien har Europas lägsta födelsetal eftersom kvinnorna med rätta prioriterar ett yrkesmässigt liv framför att skaffa barn

Att vi tidigt bestämde att omsorgen om de äldre och uppfostran av barnen skall vara samhällets ansvar i Sverige - inte familjens - har gjort att vi har Europas högsta sysselsättningsgrad bland den kvinnliga befolkningen, vilket är ett stort steg i jämställdhetsarbetet. Det har emellertid fått till resultat att den dag de gamla föräldrarna är för dåliga för att kunna fungera som barnvakter åt barnbarnen förlorar de sitt värde och bör snabbt förpassas till en offentlig institution, alternativt får de klara sig bäst de kan. En annan effekt av detta överlämnande av ansvar till samhället är att svenska barn får en mycket tidig skolning i socialt beteende på våra daghem och förskolor, vilket jag tror är bra, men en del anser vara förkastligt.

Hur har man då mött moderna tider i Frankrike? Har man funnit en väg där inte de gamla blir lidande, men man ändå ger kvinnorna in möjlighet? Först och främst kanske man skall säga att det fortfarande finns en stor acceptans i det franska samhället för hemmafrurollen, som anses vara en acceptabel och för många kvinnor åtråvärd karriär. Speciellt på landsbygden och i småorter ser många kvinnor det som ett bra liv att bli försörjda av en man och kanske ha lite små extraarbeten med städning eller sälja på loppmarknader eller göra lite hantverk för att få lite egna fickpengar.

För de mer moderna kvinnorna finns möjligheter. Ensamstående mödrar får generösa bidrag till sitt uppehälle. Något som blivit aktuellt i debatten här då man upptäckt att muslimska imamer uppbär sådant understöd för alla sina fruar utom en som de är gifta med enligt fransk lag. De andra är de bara gifta med enligt muslims lag och då är de ensamstående mödrar enligt fransk lag och uppbär ersättning som sådana.

I Frankrike är också förskolan gratis från 2 års ålder vilket underlättar för familjerna att fördela arbetet på olika sätt. Hemtjänsten för åldringar som bor hemma håller mycket hög standard och vår granne får exemeplvis besök tre gånger varje dag för olika typer av hjälp. Även om det fortfarande är så att de gamla som inte kan bo hemma bor med någon av sina barn så finns det gott om hem för pensionärer att bo på. Det finns sådana i alla prisklasser och i olika regi.

Den stora skillnaden mellan Sverige och Frankrike är den status äldre har. Både ur individens perspektiv och samhällets har en äldre person hög status i Frankrike. Stora resurser satsas från kommunenas sida på aktiviteter och service för de äldre - eller den tredje åldern som det heter här. Människor är över huvud taget mer synliga som individer här i Frankrike. Både barn och gamla behandlas som individer med respekt. Man hälsar ömsesidigt på ynglingarna som flockas vid torget eller som man möter i hissen eller på gatan. Likaså gör man med de små töserna som leker på gatan eller den gamle 80-årige grannen. Denna ömsesidiga respekt mellan generationerna understödjer ett annorlunda socialt beteende.

För att något jämna ut vill jag nämna det servicehus i Nora - Tullbacken - där min mor har eget boende och klarar sig helt själv trots sina 85+. Inom Tullbacken finns emellertid också ett institutionaliserat boende med olika typer av service. Heder åt terapeuten Birgitta som organiserar aktiviteterna för de äldre där - min mor har inte ord nog för att beskriva alla de trevliga saker som hon ordnar åt de gamla. Vad sägs om afton med gamla pilsnerfilmer och Lilla Fridolfilmer förgyllt med kaffe och gammaldags hembakad radiotårta.

En annan kuriositet är att min svåger som är i nästan samma gyllene ålder som min mor just nu deltar i en reklamfilm för Arbetsförmedlingen där man gör reklam för att äldre skall lämna plats för yngre i arbetslivet. Svågern leder nämligen en symfoniorkester där många av musikerna uppnått mogen ålder. Man undra lite hur Arbetsförmedlingens satsning går ihop med arbetslinjen där vi äldre helst skall fortsätta arbeta till vi får köras ut på bår från arbetsplatsen.

Bilden är lånad från bloggen Paraplyprojektet

tisdag 4 maj 2010

Blått Blod - filmen om alla oäkta Bernadotteättlingar

I dessa dagar när det är så aktuellt med kungligt bröllop och en av de stora diskussionämnena på Ring P1 är monarkins vara eller inte vara så kommer en film om alla utomäktenskapliga barn som familjen Bernadotte lyckats avla genom generationer. Jag talar om Laika Films filmprojekt Blått Blod där man söker efter de försvunna svenska prinsarna och prinsessorna. Man benämner själva filmen som en dokumentär komedi. Man har under fem års tid letat rätt på människor som kan vara oäkta ättlingar till släkten Bernadotte. Dom har stött på en hel del "lik i garderoben" under arbetet med faktamaterialet till filmen. Nu kommer den att ha premiär den 28 maj på bigraferna Rio i Stockholm, Roy i Göteborg och Spegeln i Malmö. Jan Bernadotte har bjudit in kungafamiljen till premiären i Stockholm. Om dom kommer att närvara vet man inte. Man kan följa utvecklingen samt se en trailer på hemsidan. Se även här.

Det är lite konstigt med det Bernadottska huset eftersom det alltid varit sed bland europeiska furstehus att erkänna sina oäkta barn och upphöja dem till adelsmän och ge dom stora förläningar och makt. Det svenska Vasahuset gav alltid sina öäktingar namn som började på Gyllen och i det engelska kungahuset har deras oäkta barn varit rika och mäktiga. Såväl prinsessan Diana som prins Charles nuvarnade partner Camilla Parker Bowles är således släkt med kungahuset genom tidigare snedsteg.

Kan det vara så enkelt att denna självklara heder inte var naturlig för den förste Bernadotte, kommen från en borgarmiljö i medelklassen som han var, med en far som var jurist. I en furstefamilj är naturligtvis inställningen att varje droppe av deras blod är så värdefullt att den som har det måste upphöjas och belönas, något som naturligtvis inte faller sig lika själklart i den samhällsklass som Bernadotte kom från.