google.com, pub-2557206291112451, DIRECT, f08c47fec0942fa0 Livskvalitet som pensionär i Europa: november 2010 google.com, pub-2557206291112451, DIRECT, f08c47fec0942fa0
Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

lördag 27 november 2010

Att söka Kunskap och vidta försiktighet regleras av opportunism

Bild från NASA
Att läsa tidningar är en lärorik sysselsättning när man vistas på avlägsna orter. Den utmärkta tidningen South China Morning Post har ofta intressanta artiklar om frågor som man inte vet så mycket om. I en artikel från 25 november med rubriken "Are wind farms changing the weather" kan man läsa följande:

Herdar i Inre Mongoliet har under lång tid tyckt sig se att områden där man satt upp vindkraftsparker har genomgått drastiska klimatförändringar. Temperaturen har gått upp dramatiskt, vinden har ökat och mängderna regn har minskat med upp till 80%, med förödande torka som följd. Givetvis kan dessa observationer mycket väl tillskrivas "primitiva" människors rädsla och misstänksamhet mot ny teknik på samma sätt som bönderna hemma i Bergslagen under min barndom var tvärsäkra på att det var de ryska satelliterna som orsakade  ihållande regn och dåliga skördar. Vid studier av klimatstatistik för lång tid inom området visar det sig emellertid att dessa observationer stöds av vetenskapliga mätningar för området. Det underliga är att ökningen av regn som normalt blir följden av ökad marktemperatur har uteblivit inom områden med vindkraft, medan samma fenomen inte observerats där man inte har vindkraftsparker. Vissa forskare spekulerar i om det kan ha att göra med att vindkraftverken ger upphov till kinetisk energi som förändra luftströmmarnas mönster över stora områden.

Det visar sig att forskare i andra delar av världen uppmärksammat problemet, bland annat av professor David Keith vid University of Calgary i Canada. Någon entydig förklaring kan man inte finna, men att de relativt stora energiuttag som görs av moderna vindkraftverk kan påverka klimatet anses inte vara uteslutet. Man kan konstatera att den så kallade alternativa energiproduktionen inte alls har behövt utstå samma noggranna konsekvensanalys som normalt görs i samband med ny teknik just på grund av att det inte anses politiskt korrekt att ifrågasätta tekniken.

Man erinrar också de teorier som matematikern och meteorologen Edward Lorenz kom fram till under 60-talet som ibland kallas kaosteori där man fått insikt om hur mycket små förändringar i naturen kan få katastrofala följder i det långa perspektivet, tvärtom mot vår gamla tankefigur där vi trodde starkt på att det fanns försumbara företeelser som var så små att man kunde bortse från dem. Den mest populära exemplet för denna teori är kanske den så kallade "butterly phenomenon" där man säger att ett vingslag av en fjäril kan orsaka en orkan i tusentals mil bort. Man kan väl konstatera att en vindkraftspark är en ganska stor fjäril.

Forskarna är speciellt oroade över bristen på konsekvensanalys eftersom Kina har bestämt att man vid utgången av år 2011 skall vara ledande i världen på vindkraft. Detta är också skälet till att de kinesiska myndigheterna inte har för avsikt att anslå en krona (yan) till forskning om eventuella negativa konsekvenser av tekniken. Samma attityd rapporteras från forskare runt om i världen som konstaterar att man inte kan förklara de observerade fenomenen, att man på grund av den världsomspännande satsningen på alternativ energiproduktion måste studera konsekvenserna bättre och att det inte någonstans anslås medel till forskning som kan äventyra satsningar på alternativ energiproduktion.

Oavsett om de observerade fenomenen är orsak av vidskeplighet eller ej är det skrämmande hur lättsinnigt man tar på de risker som kan förknippas med denna storskaliga nya teknik och hur låg status den normalt sett omhuldade försiktighetsprincipen har och hur lite kunskap prioriteras när det handlar om det som för tillfället anses vara önskvärt och sanning. Man kan konstatera att gränsen mellan tro och vetande blir allt mer otydlig ju starkare grepp politiken i världen tar över forskningen.

Uppföljning juni 2013: Något år senare skickade jag den här texten till en nätvän som kämpar mot norska investerare och skogsbolagen som vill placera hundratals vindkraftverk i närområdet och därmed föröda naturen. Hon publicerade då texten på sin Facebooksida. Traktens ledande och välkände miljökämpe, en musiker som genomgått en miljökurs på den lokala högskolan, togs sig då för med att idiotförklara mig och påpekade "att jag nog inte var den vassaste kniven i lådan". För säkerhets skull utnämnde han mig också till "kärnkraftskramare", allt detta på en öppen Facebooksida. Man kan väl bara konstatera att det inte är så högt till tak när man diskuterar vissa frågor och bättre har det ju inte blivit med tiden, som vi alla vet.

söndag 14 november 2010

Globalisering - katten på råttan, råttan på repet .....

I morgon bär det av till Hong Kong. Det är en stad som jag lärde mig tycka mycket om under de fem år jag hade en gästtjänst vid ett universitet i staden åren innan jag pensionerade mig definitivt. Min fru har varit där tillsammans med mig vid två tillfällen, men aldrig under den bästa tiden, det vill säga i november - december.

Hong Kong är en mycket vänlig stad, fullständigt säker och en av de platser där man aldrig behöver bära sina pengar nära kroppen, som man måste i exempelvis Spanien. Hong Konginnevånarna är serviceinriktade på ett sätt som inte gör något avkall på deras värdighet. Det är dessutom en väldigt ren stad. Min fru kommenterade att golven i tunnelbanan är renare än på hennes gamla arbetsplats Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg.

Detta innebär inte att Hong Kong är en hederlig stad. Den organiserade brottsligheten och skurkaktigheten på hög nivå är troligen värre än på många ställen, men kriminalitet riktad mot vanliga människor förekommer nästan inte alls.

Det trevligaste är ändå att besöka alla marknader och köpa deras oerhört högkvalitativa varor till väldigt bra priser. Det är inte alls som i resten av Kina där varorna också är billiga, men av ganska tvivelaktig kvalitet.

Det har blivit en del resande i år, bl.a. Irland och Italien, vilket kan kännas onödigt när man bor på ett så fantastisk ställe som vi gör, men man får ta tillfället i akt innan man blir för gammal att njuta av livet.

Det är sorgligt att läsa att de tankar jag hade om den förestående bankrutten för Irland, som man kan se tydliga tecken på om man känner till landet lite, verkar närma sig allt mer. Liknande tendenser ser man i många länder som byggt sitt snabbt växande välstånd på att konkurrera med billig arbetskraft. Det är en strategi som är dömd att misslyckas i det långa loppet.

De sista året jag arbetade i Hong Kong såg jag samma tendenser i Kina. Lönerna gick upp med 25% på ett par år och de företag som attraherats av billig arbetskraft flyttade till nya jaktmarker som Indien och småländerna i Himalaya. Nu kommer förmodligen inte Kina att falla i samma fälla eftersom dom tidigt förberedde sig för ett steg upp på näringskedjan och utbildade ofantliga mängder ingenjörer och andra specialister som kunde ta landet från ett billigt producentland till ett land byggt på forskning och innovationer.

Det skall bli intressant att se hur lång tid det tar innan större delen av Volvo Personvagnar i alla väsentliga delar är flyttade till Kina. De första tecknen har redan visat sig. Att man tror på de "löften" som de kinesiska köparna gav att Volvo skulle förbli en svensk bil behöver man inte vara någon djup Kinakännare för att misstro. Enligt kinesisk moral är inte löften till västerlänningar till något förpliktigande. Deras inställning till affärer på den här nivån är milt sagt pragmatisk och skall först och främst tjäna kinesiska intressen.

fredag 12 november 2010

Pensionärer - den sista resten av människor med civilkurage?

Det ringde en före detta anställd på Arbetsförmedlingen till Täppas Fågelberg på Ring P1. Han berättade att han efter att ha låtit sig intervjuas av lokalpressen om vissa ofullkomligheter i regelverket som är förknippat med den så kallade arbetslinjen, tvingats pensionera sig. Nu kunde han dock som pensionär fortsätta sin konstruktiva kritik av systemet. Mängder av före detta arbetskamrater hade ringt honom och tackat honom för hans uttalande, som dom tillfullo höll med om men inte vågade framföra. Täppas frågar numera var och varannan som ringer om dom är pensionärer och om dom tycker att dom kan säga mer vad dom tycker nu än när dom arbetade. Nästan alla instämmer i detta.

Nu försöker givetvis många förknippa detta med vår konservativa regering, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på deras förkärlek för övervakning av medborgarna, men jag tror att det är att göra det alltför enkelt för sig. Jag tycker mig ha märkt att det är en process som förekommit länge och blir alltmer påtaglig. Jag tycker att denna mer repressiva inställning mot människor med civilkurage och därmed en utbredd självcensur breder ut sig inom många områden.

Själv har jag flera gånger sedan jag blivit pensionär framfört åsikter som varit omöjliga när jag arbetade som forskare. I universitetsmiljön är man inte bara påpassad av de statliga organen som beviljar medel, som inte ser med välvilja på om man kommer fram till resultat som inte stämmer in i det rådande politiska klimatet. Den högskola eller universitet man arbetar på ser heller inte med blida ögon på att man sysslar med sådant som inte anses politiskt korrekt för tillfället för att inte tala om kollegor som är livrädda att något skall föras fram som kan äventyra de sparsamma och hett åtrådda forskningsanslagen.

Forskare inom olika områden vågar hävda vissa forskningsrön först när dom blivit emeritus, politiker vågar ta bladet från munnen först i sina memoarer och när jag arbetade som forskare tillsammans med Volvo så var det tydligt att de mest öppna och kreativa tjänstemännen vad de som var 60+ som inte behövde värna om sina karriärer längre, medan de som var yngre ängsligt hörde sig för vad som ansågs rätt på toppen innan man vågade delta i något utvecklingsarbete.

Jag kan förstå att en sådan attityd i företag och myndigheter är bekväm för ledning och makthavare, men det leder knappast utvecklingen framåt och gör att vi kan nå en tätposition i konkurrens med andra länder.

Visst är det många pensionärer som närmast kan hänföras till kategorin rättshaverister och spyr sin galla över allt och alla på grund av missnöje med sin situation, men samtidigt bör man vara oerhört lyhörd för alla de kunniga och insiktsfulla pensionärer som vågar avslöja missförhållanden, myter och manipulationer inom olika sektorer av samhället.

Kan det vara så att pensionärerna är vår sista utpost av civilkurage när alla andra har tystats eller censurerat sig själva i jakt på mer makt och inflytande? Kanske man skulle börja betrakta pensionärerna som en utrotningshotad art just ur denna synvinkel och som man därför måste satsa extra på att bevara.



Bilden är lånad från Endors blogg

lördag 6 november 2010

Snacka om fint novemberväder

Moln som en gåsfjäder
Sjätte november - Gustav Adolfdagen - något som alla göteborgare känner till. Man kan knappast tänka sig en sämre dag att uppmärksamma i Frankrike, eller något katolskt land över huvud taget. Gustavus Adolfus är troligen den mest kände och hatade svenske kungen i den katolska världen. Han är nog den enda svenske kung som man får lära sig något om i skolan i dessa länder. Å andra sidan är hans dotter än mer känd, beundrad, älskad och närmast helgonförklarad i den katolska världen.

Hur som helst så sitter vi på terrassen - min fru i baddräkt och jag i något mer formell sommarklädsel. Vi har just ätit lunch - en hemlagad ciche lorarine, en bit fin camembert och ett glas lokalt rosévin och lite rött till osten. Dagen till ära - solen inte Gustav - tog jag fram en av mina Montecristo och rökte i solen. Så här skall livet vara när det är som sämst.

Katterna älskar att var med oss på terrassen. Dom gillar att äta ute och sedan sitter dom bredvid oss och tvättar sig och mår som små prinsar. Då och då  tar dom en tur över taken och min fru får panik när hon ser dom stå och studera förbiflygande fåglar 12 meter över gatan.

I går var vi hos våra franska grannarna på middag. Dom bjöd på den bästa fois gras vi ätit på länge, helstekt anka, goda ostar och färska ananas och mango i rom till efterrätt.

I kväll skall vi till några andra franska vänner på middag. Eftersom dom är intresserade av vin så tar vi med oss något utländskt - kanske sydafrikanskt eller australiensiskt till dom. Han är pensionerad möbelsnickare och den som tillverkat mycket av våra snickerier i huset. Vi har ett gemensamt intresse för trä. Det är verkligen intressant att se vad han kan åstadkomma. Man undrar varför man inte kan försörja sig på ett så ädelt hantverk i Sverige.

Nu är cigarren slut så jag får gå in och rätta alla "tyrkfel" som blivit på grund av att jag knappast kan urskilja bokstäverna på skärmen i solskenet.

fredag 5 november 2010

Tokigheter, skandaler och upprördheter i tiden

 Idag har vi passat på att olja utemöblerna. Det blev ganska svettigt att göra det i solskenet eftersom det tog väl två timmar. Vi var på banken också och i morgon blir det biltvätt så vi blir av med all fågelskit som flyttfåglarna bidrar med.

Min fru fick ett pensionsbesked från Kåpan. Jag ringde och frågade vad det var. Handläggaren skrattade och sa att det var 500 kronor i pension från Göteborgs Universitet för handledning av elever på Socialhögskolan. På dom 500 blir det 25% skatt eftersom det är statlig tjänstepension. Då är det 350 kronor kvar. Eftersom det är SPV, som administrerar dessa pensioner, betalas de ut genom Nordea som skickar dom till vår franska bank. Då det är en överföring mellan banker så tar vår franska bank 33.60 Euro för valutaomvandling från icke-euroland så det blir kanske en femtiolapp kvar. Jag erbjöd att SPV skulle behålla pengarna och köpa sig något gott till kaffet för att spara skattepengar, men det gick inte för sig sa dom.

Det är verkligen underhållande att följa den svenska debatten på internettidningar och i Ring P1. Sofia Arkestens resor och Mona Sahlins tennisintresse har ju varit föremål för många förtrytsamma inlägg och artiklar. I sakfrågan förhåller jag mig ganska neutral, men i principfrågan tycker jag nog att det är skrämmande hur naiva politiker verkar vara när det gäller risken att bli påverkade på ett otillbörligt sätt. Om dom åtminstone insåg problemet och vore vaksamma så skulle man ju som väljare tycka att det vore OK att dom deltar i olika bjudarrangemang, men med den attityd dom nu har blir man lite orolig.


Nog hade jag känt mig mer övertygad om Sofia Arkensten hade sagt att hon var väl medveten om att den här typen av bjudresor hade som syfte att förmedla en viss bild av verkligheten och att förhoppningen från värdarna var att kunna påverka hennes framtida beslut, men att hon givetvis vägde samman denna information med den hon får från andra håll. I ett sådant fall hade jag inte bara fått intrycket av att hon är en omdömesgill person utan också blivit övertygad om att hon faktiskt är det. Nu kanske det var det hon ville säga, men inte lyckades med. I så fall är det lite knepigt att hon i framtiden skall vara den som för fram Moderaternas partiprogram. Kanske det är därför man behöver Schlingman som skall översätta vad Arkensten egentligen har för avsikt att säga.

Jag har tidigare berättat om mina gamla "war-stories" från min tid som aktiv och främst som chef för ett folkrörelseägt konsultkontor. Jag minns exempelvis när vi spånade hur vi skulle kunna få mer jobb från tillika folkrörelseägda produktionföretag. Det var på den "gamla goda tiden" när mutresor var helt acceptabla i Sverige. Vi pratade lite löst om att bjuda in några chefer på en golfweekend på Västkusten eller i Skåne. Den mest erfarna chefen för ett av våra företag i Norrland skrattade rått och menade att sådana simpla saker skulle dessa folkrörelsedirektörer inte ens överväga att ta sig tid med. Han skisserade - givetvis bara som en absurd tanke - en fyradagars resa till dom bästa golfbanorna i Skottland varefter hela gänget skulle fraktas med helikopter till franska Rivieran där ytterligare fyra dagars golf skulle åtnjutas i solen. Allt givetvis i kombination med de bästa hotellen och de dyraste restaurangerna. Det sa han, skulle möjligtvis falla dessa direktörer på läppen.

Jag hörde också på partiledardebatten och den var väl ungefär lika förutsägbar som man kan vänta sig. Skillnaden mot tidigare var väl att Sverigedemokraterna fanns med och fick onödigt stor uppmärksamhet. Mona Sahlin fick ju en riktig känga av Åkesson när hon tog upp hans partis historiska arv. Han pekade då på Socialdemokraternas historiska arv med stöd för inrättandet av Rasbiologiskt forskningscentrum och andra snuskigheter i svensk historia.Att inte detta blev någon stor sak berodde nog på att flera andra riksdagspartier hade något att dölja i den här frågan. I morse fick vi också veta att svenska läkare deltog i kurser i Nazityskland rörande rasbiologi, tvångssterilisering och annat trevligt. Men så var ju också Sverige oerhört framstående på de områdena vid den tiden.

Man diskuterar också "riktigt väsentliga frågor" då och då och en del får mig att höja på ögonbrynen. Det är med stor förvåning jag hör den oerhörda upprördhet som begreppet brukare är orsak till i debatten. För mig är det ett positivt laddat ord. Under sextio- och sjuttiotalet utvecklades bland arkitekter och planerare en strävan att utforma olika miljöer utifrån dom som använde miljöerna och även göra det möjligt för dessa grupper att aktivt delta i utformningen.

Det började med de boende som skulle få vara med och utforma sina bostäder, sedan kom anställda på arbetsplatser som fick medverka i arbetsplatsens utformning, vidare lärare och elever på skolorna, personal och vårdtagare inom äldrevård osv. Som gemensam term för alla dessa grupper valde man brukare som blev den i tiden politiskt korrekta termen för lekmän som använde och påverkades av miljöer som normalt experter utformade åt dem. Man kallade verksamheten för brukarplanering och under flera decennier ägnade sig forskare inom framför allt arkitektur åt att utveckla metoder för brukarplanering och en hel generation arkitektstudenter på KTH och Chalmers blev lärda hur man skulle arbeta med brukarna i sin planering. Det vore intressant att veta varför och vid vilken tidpunkt detta begrepp började upplevas som ett skällsord.

Bland dom mer angelägna debatterna idag måste man väl även räkna Hans Majestät Konungens umgänge med grabbarna. Det enda man väl kan säga om det är väl att det var ett riktigt hjärnsläpp av hovet att släppa fram huvudpersonen och kommentera det ute i älgskogen. Om man åtminstone hade skrivit ut kommentarerna i förväg så hade det kanske inte blivit en sådant retoriskt bottennapp. Man får väl innerligt hoppas att ingen välmenande person stämmer författarna för förtal för då blir det troligen riktigt pinsamt. Hur det nu är med fakta bakom bokens påståenden så kommer jag att tänka på ett judiskt ordspråk som jag fick lära mig i USA: "Om någon påstår att din syster är en hora så kan du bara rentvå din familj genom att bevisa att du inte har någon syster".

onsdag 3 november 2010

Om man vill bjuda sina utländska vänner på svensk mat

Inlagda rödbetor
När man bor utomlands får man ibland ryck och vill laga sådant som man fick när man var liten eller sina svenska älsklingsrätter. Det kan emellertid bli en del problem att hitta rätt råvaror. Eftersom vi nu bott här en tid så har vi lärt oss vad man kan hitta i Frankrike och vad man måste importera från Sverige.

Svensk husmanskost är väldigt uppskattad bland såväl franska som andra nationaliteter bland våra vänner så vi försöker bjuda på det ibland.

Svenska köttbullar kan vara ett problem eftersom köttfärsen här är väldigt grovmalen och inte passar så bra till köttbullar. Man kan emellertid med förkärlek köpa kött som är till för "steak hache" som är fransmännens svar på hamburgaren. Man kan köpa sådan färs både som färdiga biffar och i lös vikt. Dom tar då den köttbit man pekar på och mal den. Kalv, gris och oxe eller lamm om man föredrar det.

Gravlax är en annan populär svensk rätt och där finns fantastisk fin lax att köpa hos fiskhandlaren så det blir inget problem alls. En annan svensk specialitet - löjrom, eller sikrom som vi gillar bättre måste man importera. Vi köper halvkilosburkar frysta på saluhallen i Göteborg och dom tinar inte alls i resväskan om man lägger den i en isoleringspåse. När vi kommer fram tinar vi den och delar upp den i mindre burkar och fryser om den. Man kan också frysa hela burken och skopa upp efter hand, men då blir det väldigt "vattnigt" i slutet eftersom man krossar så många romkorn.

Lustigt nog kan man inte köpa gula ärtor här så det får man importera liksom punschen som för en gammal chalmerist är nödvändig. Däremot är det fläsk man köper här i charkdisken överlägset det mesta vi ätit så ärtsoppa av hög kvalitet kan man bjuda på. Svensk senap får man importera och det bör man göra om man vill ha en riktig gravlaxsås till laxen. Man kan ju också göra egen, men senapspulver är svårt att få tag i. Däremot finns frön om man vill ha besväret.

Kålrot smakar inte alls som hemma så någon riktig rotmos kan man inte få. Den heter "rutabaga" på franska som är en förvanskning av det gamla västgötska ordet "rotabagge". Kan man gissa att vikingarna hade massor av sådana med sig som färdkost?

Kalvkött är av hög kvalitet här och billigt så dillköttet blir underbart gott. Likaså är det en höjdare med det fina lösviktsfläsket till rårakor eller raggmunk. Däremot får man importera lingonsylt om man nu kan hitta riktig sådan i Sverige nu för tiden. Sist kokade vi från färska lingon och tog med oss hit.

Vill man ha annan sill än IKEAS får man ta med sig några burkar inläggningssill i kappsäcken och fixa själv. Samma sak är det med snapsen, men där finns det fina råvaror i alla styrkor från 40% till 90% att krydda och blanda så det är inget problem.

Några andra udda saker som man inte kan hitta i rätt form här är kryddpeppar (till kalopsen), dillkronor (till skaldjur), pepparrot (till fisk) och fiskbuljongtärning är också svårt.

Andra godsaker som är svårt att finna i Frankrike är viltkött av alla slag. Dessutom styckar man inte ut filén på lamm - varken inner- eller ytterfilé och det är ju synd.

Skälet till att jag blev inspirerad att skriva den här texten är att jag just gjort inlagda rödbetor som vi skall ha till kalopsen, Det är skäligen enkelt här eftersom man säljer färdigkokta rödbetor både på torget och i speceriaffären så man slipper kokningen och skalningen. Det är bara att koka upp en lag och hälla över. Man få emellertid tänka på att ättiksprit i Frankrike är 8%, medan alla svenska recept är för 12% så man får ta en halv gång till så mycket som står i receptet.

En helt annan sak: Alla mina videofilmer om släktforskning är publicerade nu

tisdag 2 november 2010

Lite hösttankar

Det börjar bli höst även om temperaturen skiftar från dag till dag från över 20 grader och i värsta fall ned mot 10 grader. Ena dagen kan man sitta och sola på terrassen, den andra får man ta på sig vindtät jacka när man går ut. Vingårdarna glöder i alla tänkbara gula, orange och röda färger och helt nya blommer sticker upp i naturen.

Sysselsättningarna ändras också nu på hösten, Jag börjar snegla på de småsaker som inte blivit riktigt färdiga, som lite lister, ett par lösa golvplattor, lite målningsarbete samt iordningställande av grillen, altanmöblerna och växterna på terrassen inför vintern.

Min fru spelar mycket piano och stickar. Hon har just tränat in ett stycke som heter Fantasiimpromptu no: 4 i C-moll av Chopin. Ett stycke som är så oerhört ekvilibristiskt att man bara häpnar över hur det går att röra fingrarna så snabbt och i sådana besvärliga positioner. Samma sak gäller den irländska fiskartröja som hon stickat åt lille Hjalmar - senaste barnbarnet. Även det är obegripligt komplicerat i mina ögon.

Själv blir det mindre krävande saker som släktforskning och bloggande. Jag läser också mycket. En ny kul grej jag tagit mig för när jag läser böcker är att laga matrecept som beskrivs och lyssna till den musik som personerna i boken lyssnar till. Med hjälp av Spotify och min Sonos så händer det aldrig att jag misslyckas att hitta exakt det musikstycke som huvudpersonen lagt på sin spelare. Det ger lite extra stämning åt läsandet.

Jag har emellertid börjat mentalt förbereda mig för lite träarbete i vinter. Jag hittade en halvdöd grov tujabuske ute på garriguen härom dagen som jag sågat upp. Vilket oerhört spännande och vackert träslag det är! Det kan bli lite vackra saker så småningom.

Annars förbereder vi oss för resan till Hong Kong om ett par veckor. Det skall verkligen bli trevligt. November är den absolut bästa tiden att åka till Hong Kong och vi gillar verkligen staden båda två. Den är både spännande, vacker och vänlig. Så är det roligt att köpa julklappar där åt alla i släkten. Vi har redan mängder av beställningar från vänner och från familjen. Det blir väl lite blogginlägg om den resan så småningom.

En kul sak är att det dyker upp fler och fler svenska läsare som berättar att dom tänker tillbringa sin pensionering i södra Frankrike. Det verkar som svenskarna har upptäckt Frankrike. Tidigare var det ju mest Spanien som attraherade i Europa och Thailand som lite mer avlägset mål. Det börjar bli en liten svensk "bloggcommunity" här nere i södern nu. Det som är bra med det är att man kan utbyta erfarenheter och tips på nätet och träffas om man känner för det. Detta mer fria och frivilliga umgänge är, som jag ser det, mycket trevligare och mer värdefullt än det påtvingade "gettoumgänge" som svenskbyarna i Spanien kan erbjuda.