google.com, pub-2557206291112451, DIRECT, f08c47fec0942fa0 Livskvalitet som pensionär i Europa: augusti 2011 google.com, pub-2557206291112451, DIRECT, f08c47fec0942fa0
Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

tisdag 30 augusti 2011

Vad består den svenska kulturen egentligen i?

Många har ringt till radions Ring P1 och varit oroliga för att den svenska kulturen skall förstöras eller försvinna på grund av alla invandrare. Jag kunde inte låta bli att fundera över vad man egentligen menar med "den svenska kulturen". Vad består den i och på vilket sätt skulle den förstöras av människor från andra länder.

Om man från ett utomlandsboende perspektiv ser på vad man i andra länder anser vara svenskt så dyker några saker alltid upp. Det är svensk design så som dom känner den genom IKEA och det är svensk musik så som dom känner den genom ABBA. Båda är oerhört beundrade i andra länder men ABBA anses i Sverige vara dålig smak och IKEA är ju ständigt utsatt för angrepp från än det ena än det andra hållet. Den svenska synden så som den tolkats i sextiotalets filmer står också högt på listan över svenskhet.

En annan sak som utlänningar vet om Sverige är att vi är ett extremt jämlikt land även om vissa debattörer i Sverige anser att vi inte kommit längre än Talibanerna i Afghanistan.

En ytterligare sak som alltid framhålls som svenskt är hur rent det är. Människor från Medelhavsländerna jämför med hur rent det är i det offentliga rummet och jämfört med engelsmän har vi det också påfallande rent inom hemmets väggar. Att vi är ena riktiga lortgrisar jämfört med Singapore och Hong Kong kan vi ju bortse ifrån.

Denna skillnad mellan uppfattningen i Sverige och hur andra ser på oss speglar också en annan dimension av svenskheten,  nämligen att nedvärdera oss själva och ovilja att vara stolta över andra som har lyckats, om dom inte är idrottsmän förstås. Detta har jag aldrig mött någon annanstans i världen utom bland utvandrade amerikaner eller amerikaner som har mycket internationella kontakter. Den här inställningen är på gott och ont och skiljer oss markant från våra grannar i väster och gör att man som svensk blir lite undrande när man ser TV-bilder från påvens besök i Spanien och finner att de norska flaggorna är de största och mest framträdande i folkhavet som hyllar påven.

Denna nedvärderande av det svenska står också i stark kontrast med vår oerhörda stolthet över vad vi kollektivt åstadkommit. Vi lever i den absolut övertygelsen att det svenska samhället är det bäst organiserade i världen och att det finns ett direkt samband mellan höga skatter och välfärd. Om man som utlandssvensk skulle antyda att andra länder, visserligen med Sverige som 50 år gammal förebild, lyckats bättre med den samhälleliga omsorgen till en lägre kostnad råkar man illa ut. Även traditionellt borgerliga personer i vänkretsen tar då mycket illa upp.

Om jag skulle välja något som verkligen är typiskt svenskt och som betytt mycket för landet både positivt och negativt så är det samförståndet. Det är samförståndsandan på den svenska arbetsmarknaden som, till skillnad från i exempelvis Frankrike och Storbritannien, tillåtit vår industri att blomstra och utvecklas. Det är också denna anda som tillsammans med en politisk neutralitet gjort svenskar eftertraktade som medlare och samordnare internationellt. Det är emellertid också denna samma anda som gör oss så medgörliga och godtrogna mot överheter. Det är den som gör att vi oftast accepterar sådant som man i andra länder skulle protestera vilt mot, medan vi bara knyter näven i byxfickan och gnäller på kafferasten. Besläktat med denna anda är också rädslan att stå för sin åsikt. Hur många modiga personer på våra arbetsplatser eller i samhället har inte insett hur ensamma dom står den dag de höjer rösten för att hävda det de trodde dom hade alla andras stöd i.

Något som är typiskt svenskt och som varken går att förklara eller försvara utomlands är det förakt som man i Sverige har för ålderdomen. Att vara gammal är i de flesta kulturer den högsta formen av "adelskap" som renderar både aktning på det individuella planet och gör att man åtnjuter allehanda förmåner från det offentliga. Det kanske inte bara är en ekonomisk fråga att många av de personer som tar anställning i äldrevården har invandrarbakgrund.

En viktig del i en kultur är maten skulle en fransman hävda. Visserligen har svenskarna i en stor omröstning valt pizza och pasta som svenska nationalrätter så där kan man kanske tala om ett hot, men den svenska husmanskosten lever fortfarande och om den skulle hotas så är det inte av invandrarna utan av slappa svenska föräldrar som inte lär sina barn att äta och laga traditionell mat utan istället hänger sig åt ideologiskt betingade kostvanor styrda av allehanda mat-ismer.

En stark ställning i den svenska kulturen har alkoholbruket i form av superi. Där borde vi välkomna mer invandring från forna Östeuropa och Finland där man vårdar samma gamla hederliga alkoholtradition. Asiater och muslimer utgör ju däremot ett hot med sin avoghet mot alkohol och Sydeuropeerna är inte heller så välkomna med sin envisa inställning att vin är måltidsdryck, inte berusningsmedel.

Enligt min åsikt är också skuldmoralen en djupt rotad del av den svenska kulturen, vilket gör att vi uppför oss på ett sådant sätt att vi inte skall behöva känna skuld över att vi varit dåliga människor. I många kulturer dominerar det man kallar skammoral vilket gör att man bara ångrar sig när man blir ertappad för sina synder. Enligt skammoralen är det inget problem att bära sig illa åt, bara man klarar sig undan. Sådant speglar sig exempelvis i huruvida men ger sig till känna när man skrapar sönder andras bilar eller ej. I Frankrike skulle ingen komma på tanken att sätta en lapp på rutan om dom inte blir ertappade på platsen, medan jag gärna vill tro att många skulle ge sig tillkänna i Sverige. I linje med detta är det ju också kriminellt och jämställs med smitning i Sverige, men i Frankrike "är det sådant som händer". Inställningen till doping är en annan fråga där skillnad mellan skuld- och skammoral spelar in.

Språket är en annan svensk företeelse som inte är särskilt svensk längre. Jag skulle slå vad om att en språkvetare bara skulle hitta några få ord i den här texten som inte har sitt ursprung i franskan, tyskan, engelskan eller något annat språk. En relativt unik egenskap i vårt språk som är värd att bevara är emellertid möjligheten att genom sammansättning bilda nya ord som inte fanns förrut, som exempelvis "landshövingesekreterareparkeringsplats" eller något annan i andra språk omöjligt. Inte heller det hotas av invandrarna, men däremot av alla ungdomar som envisas med att särskriva både det ena och det andra. "Färsk röd tunga säljes idag", som det stod utanför fiskaffären.

När jag tänker efter så är bilden av det svenska ganska diffus, några saker är positiva, men andra negativa. I väldigt få fall kan jag se att invandring skulle försämra eller hota den svenska kulturen, men i några fall skulle vi kunna lära av andra liksom vi i några fall kan  vara föredömen för våra invandrade svenskar.

söndag 28 augusti 2011

Pavervåk i värmen och möte med en familj vilda getter


Inte vet jag om det räknas som pavervåk, som det heter på nysvenska, men hittills har det bara gått uppför i 4,5 kilometer så nu får det vända både horisontellt och vertikalt annars kommer jag inte hem. Att det blir svettigt när det är 32 grader och lätt bris vet jag i alla fall. Tröjan kan i nödfall tjäna som vätskekontroll - men vackert är det.

Om du klickar på länken här kan du se var jag befinner mig, om du har en kompatibel smartphone kan du följa var jag gått.

Precis efter bloggpausen mötte jag en bedårande vild getfamilj som var lika nyfikna på mig som jag på dom. Sedan togs hela stigningen under 4,5 kilometer tillbaka på knappt 200 meter. Att springa den stigningen i andra riktningen i värme kanske skulle pressa fram en liten svettdroppe i pannan även på bloggvännen Stephan Toivonen.

Den här texten är ett experiment dels med att ladda ned bilder från en normal kamera till min iPad, dels att skicka kartbilder med GPS-information till bloggen. Delar av texten är skriven ute i naturen, delar efter välbehövlig dusch hemma i soffan.

Pavervåk stavas visst power-walk på utrikiska.

Sent from my iPad

onsdag 24 augusti 2011

Bröllopsdagsresa till Baskien


Bröllopsdagsresan till Baskien och Pyreneerna var väldigt lyckad. Det är framför allt maten och naturen som lockar på en sådan resa. Vi valde att åka direkt hemifrån till Saint Jean de Luz där vi stannade i två nätter, fortsatte sedan till Bilbao där vi för andra gången bodde på Hotell Carlton, som ligger absolut mitt i centrum. Vi åkte sedan på södra sidan om Pyreneerna och korsade bergen via den enorma skidorten Formigal, som gör sig bäst på sommaren. sedan åkte ned på franska sidan, klättrade över en utlöpare av bergen över Col d'Aubiscue, där en av de mest mördande sträckorna i Tour de France går och ned i nästa dal till termalorten Couterets där vi stannade en natt för att sedan åka direkt hem.

Första stoppet var således badorten Saint Jean de Luz. Det är vackert, men man kan bara konstatera att priserna på det mesta är dubbelt upp mot Languedoc och stränderna påminner mest om packade sardinaskar - man tänker med glädje på Languedocs rymliga stränder.

Pintxos
Höjdpunkten vad gäller boende var som vanligt Carlton i Bilbao. Att man kan få ett stort nyrennoverat rum på ett femstjärnigt hotell inklusive frukost för 135 euro är ovant för en svensk. Minst prisvärt var Hôtel Du Lion d'Or i Couterets, som såg mycket fint ut på Internet, men inte alls var prisvärt i verkligheten. Att betala 125 euro för ett inte särskilt märkvärdigt rum utan luftkonditionering och utan frukost är ingen höjdare.

På det kulturella området måste man besöka Museo De Bellas Artes de Bilbao. Det är ett fantastiskt museum fullt av konst från alla tidsåldrar. Vad gäller det mer berömda  Guggenheimmuseet intill så räcker det med att se utsidan och omgivningarna där det finns många intressanta konstverk. Inne i huset finns inte mycket konst dock och hela inredningen är ett byggnadstekniskt fuskverk av typisk modern amerikansk sort.

Maten i Baskien är erkänt bra. La Table des Frères de Ibarbour i Bidart serverar traditionell mat i den högre skolan. Miljön och serveringen var fantastisk så man njöt verkligen. I övrigt så är det alltid en högtid att komma till Baskien och äta deras variant på tappas - pintxos - som är allehanda delikatesser på små brödbitar. Det är nog världens bästa och mest delikata småmat. Favoritstället i Bilbao heter El Globo Bar, men även runt Plaza Nuevo finns fina ställen med bra pintxos.

I Bilbao hade vi också turen att det var karneval just den helgen. Den var till havets ära och en trevlig upplevelse. En imponerande sak var att en aromada av renhållningsfordon fäljde något hundratal meter efter karnevalståget och avlägsnade varje spår av skräp.

Bottennoteringen på matsidan var La Brasserie de Bigorre i Couterets, en restaurang med gott ryckte i byn, men riktigt usel. Man blir riktigt bedrövad när man kan förstöra bra råvaror så till den grad. Vi kunde inte äta upp vår sallad Lyonaise och Tournedos Rossini i någon underlig lokal variant och som kronan på verket blev min fru magsjuk. Vi kände inte för att klaga, men måste ändå berätta eftersom kocken observerat att vi inte åt upp. Han såg mycket generad ut när vi i detalj redogjorde för våra klagomål, men någon kompensation fick vi inte och det gjorde detsamma - det var ju god mat vi ville ha.

Kuststräckan mellan franska gränsen och Bilbao är väldigt vacker, men den har vi sett förrut och hoppade över den här gången. Den största naturupplevelsen var nu nedresan från Pyreneerna på den franska sidan. Det är verkligen en resa värd att minnas, men det tar tid. Den mest negativa upplevelsen var Lourdes, som vi bara måste besöka eftersom vi faktiskt passerade. Kanske för jag inte är troende så blir jag förfärad hur människor förnedrar sin livsåskådning. Det är ändå Frankrikes viktigaste vallfartsort för katoliker som man förvandlat till en enorm marknadsplats där pilgrimmer, nunnor och präster blandat med vanliga turister verkar njuta av spektaklet. Om man tänker sig Kiviks marknad när det är som värst, fast mycket större och mycket mer folk så förstår man. Vem köper plastflaskor från Kina i formen av den Heliga Jungfrun fylld med heligt vatten, undrar jag? I städer som Carcassonne och Pezenas har man ställt upp vissa regler för hur kommersen får gå till och vad som får säljas med i Lourdes verkar inget vara för lågt för att passera.

Läs DN-Resors reportage från Baskien

onsdag 17 augusti 2011

Skyldighet att njuta av livet

Våra bästa vänner - de tre franska damerna - säger till oss: "Det är varje människas skyldighet att njuta av livet". Tänk så långt bort det är från den pliktmoral och lidandets adelsmärke som man minns från sin barndom där mormors frireligiösa moral präglade mycket av livet.

Att inte våra vänner är ensamma om denna uppfattning märker man snart när man bor här i södra Frankrike. Kanske beror det på religionen, kanske beror det på klimatet eller kanske det helt enkelt beror på människornas kynne och värderingar om vad som är viktigt i livet.

Fest är viktigt här! Den ena festen avlöser den andra, speciellt på sommaren, men också under den kallare årstiden. Man har fester till vinet, till oliverna, till mandlarna, till gåslevern, till löken, till mimosan och en mängd andra saker som man äter och som växer eller produceras.

Man har fester riktade till barnen, till helgonen, flera riktade till oss i "tredje åldern" (pensionärer), fester för skördefolk och vad man nu kan hitta på.

Fester ordnas av borgmästaren (kommunen), av festkommitten i byn, av Rosmarinklubben (pensionärsklubben), av jaktlaget eller någon annan.

Dessutom har man marknader, loppmarknader, antikmarknader och dessemellan har man fester som vi inte ens kan gissa anledningen till.

Varma kvällar under sommaren ställer tanterna ut sina stolar på gatan och sitter och pratar, gubbarna samlas vid lavoaren i byn med en flaska vin, lite bröd och ost och unga familjer som inte har uteplats ställer ut grillen på gatan och grillar korv och kött till hela familjen.

Mellan alla dessa enkla nöjen spränger sig då och då in mer avancerade nöjen, som jazz i världsklass, klassiska konserter i någon av alla kyrkor eller kloster i bygden, massor av konstutsällningar, vinprovning med mat på något av slotten i trakten eller varför inte helt enkelt ta långa promenader i de stora naturreservat som omger byarna här. Det kan behövas för att trimma in magen efter alla besök på restauranger av gourmerklass som ligger utströdda i småbyar häromkring.

Eftersom det bara är några kilometer mellan byarna så finns det alltid något på gång som man kan besöka om man vill och så får man frågan av svenska vänner: "Vad gör ni egentligen hela dagarna?"

Är det då så konstigt att man ler lite när gamla kollegor i Sverige, som hänger sig kvar till 67 på jobbet, spydigt kommenterar att "pensionärer alltid har mycket att göra" (fast deras liv egentligen är tomt och innehållslöst när dom inte har jobbet att gå till).

Kanske pensionärslivet skulle vara lite roligare även i Sverige om samhället hade mer respekt för den äldre generationens bidrag idag och historiskt. I morgonens Ring P1 talade en 47 årig invandrare med avsmak om den bristande respekt man visar äldre i Sverige. Programledaren, som ändå själv är invandrare, förvånade sig över att han som var så ung brydde sig.



- Posted using BlogPress from my iPad

Location:Boutenac

torsdag 11 augusti 2011

4 år i Frankrike


Idag har vi besiktigat bilen för första gången. Den är fyra år gammal. Vår verkstad gjorde en gratis koll och körde sedan över bilen till besiktningen. Vi hade inga anmärkningar, förutom att vi hade dom gamla registreringsskyltarna, så det fick dom byta på verkstaden efteråt. Frankrike bytte skyltar för ett par år sedan. Man tänkte byta till skyltar utan departementsnummer så man inte kunde se varifrån en bil kom. Det blev ett dj..a liv på fransmännen så man fick göra om systemet så nu finns en speciell dekal på skylten som talar om vilket departement man kommer från och dessutom finns departementets symbol där. På ena sidan om skylten finns således EU-symbolen med FR och på andra sidan departementsidentifikationen. Vår siffra är 11. I Frankrike är det lokala oerhört viktigt!

Vi har ett problem med bromsarna på bilen. Dom slits aldrig ut. Vi skulle vilja att dom blir bytta innan vår försäkring går ut vid 10 000 mil, men nu har vi kört 8 500 mil och dom säger att bromsarna är som om dom nyss var bytta. På verkstaden tror dom vi bytt dom någon annan stan, men det har vi inte. Omöjligt säger dom!

Förklaringen är dels att det varken existerar sand eller salt härnere, dels att vi har körkort från 60-talet. På den tiden fick man lära sig att inte bromsa. Vi hade faktiskt problem med bromsarna i Sverige också, men då var det skivorna som fick gravrost för att vi inte slet på dom. "Man måste bromsa med de nya typerna av bromsar" sa man på verkstaden till oss, men det är svårt att lära gamla hundar...

I kväll skall vi fira att det är 4 år sedan vi flyttade hit. Våra grannar, som stöttat och hjälpt oss hela tiden firar tillsammans med oss. Det blir middag på terrassen.

Just nu sitter vi på stranden och samlar krafter inför kvällens matlagning. Ursäkta Instamatickvaliten på,bilden, men med "underverket" iPod blir det intebättreän så.




- Posted using BlogPress from my iPad

Location:Narbonne Plage

onsdag 10 augusti 2011

Jazz i världsklass på franska landsbygden

Vi har just kommit hem efter att ha besökt Jazz i Marciac. Marciac ligger alldeles norr om Pyrenéerna inte långt från staden Pau i södra Frankrike. Man har jazzfestival där för 53:e året i rad och den är tillsammans med festivalen i Juan les Pines på Rivieran den största i Frankrike. Marciac är en liten pluttby med lite över 1000 innevånare, men ändå samlas där världens jazzelit år efter år för att underhålla.

Hit bussas folk från hela sydvästra Frankrike från såväl Carcassonne som Bordeaux och de tar fullständigt över den lilla byn under två veckor. Alla hotellrum i alla byar och städer runtomkring är fullbokade sedan månader tillbaka. Hela byn är ett stort saluområde med försäljning av allt mellan himmel och jord. I år var det mycket alternativt, dvs. New Age, Eco, Vegeteriskt, Solidariskt och alla liknande stämplar man sätter på saker nu för tiden i både hederligt syfte och rent marknadsföringssyfte. Ibland har jag svårt att hänga med som när man säljer vegetariskt bröd, och ekologisk honung. Jag undrar hur animaliskt bröd är funtat - med fläsktärningar kanske och hur får man bina att hålla reda på vilka blommor som är godkända?

Som sig bör i Frankrike fanns det även mängder av mat att köpa i olika provisorisk restauranger. En gata var enbart tillägnat olika etniska kök. Där åt vi corsikansk mat, som ju inte kan kallas etnisk eftersom det är en i högsta grad integrerad del av Frankrike, men spännande var det.

Jazzen är imponerande. I år hörde vi Monty Alexanders Trio och Wynton Marsalis under samma kväll. Var i världen kan man få lyssna live till sådana världstjärnor annars. Jo - förra året hörde vi på Monty Alexander i vår grannby Conilhac Corbières som är en ännu mindre by än Marciac. Där har dom haft jazzfestival varje helg under hela november under de senaste två decennierna.

Att jag tjatar så mycket om byarnas storlek beror lite på min förra text om hur den svenska landsbygden avfolkas och utarmas, något som är helt främmande i Frankrike.

tisdag 2 augusti 2011

Ett kluvet land - för miljöns skull?

Liten fransk by med stor service
VARNING! Den här texten bör inte läsas av känsliga personer. Om du ändå envisas med att läsa den - förbered dig genom att gå till följande länk: Klicka!

I Stockholm och andra storstäder bor det idag miljöpartister, vänsterpartister och ungcenterpartister - på landet röstar man på gammelpartierna uppblandat med lite frustrationsröstande på Sverigedemokraterna. Storstadborna vill ha massor av vindkraftverk - på landet - bara dom inte står nära sommarstugan. Storstadsborna vill ha mer vargar - på landet - bara dom inte skrämmer barnen på sommarsemestern eller äter upp den egna mopsen. Storstadsborna vill att alla sjöars stränder skall fredas från bebyggelse i hela landet, men överklagar givetvis sitt eget avslag på strandnära bygglov med egen brygga. Storstadsborna är vegetarianer av miljö- och djurrättsskäl, men tycker att bonderna på landet skall hålla kor, får, getter, höns och annan kreatur fast ingen bör äta deras kött. Någonstans måste ju storstadsbarnen få se hur en bondgård fungerar och få lära sig umgås med naturen. Storstadsborna tycker att ingen skall köra bil utan använda kollektiva transportmedel och om man behöver en bil för att åka till stugan så bör det vara en fyrhjulsdriven SUV med V8 - för barnens säkerhet om man skulle krocka.

Alla vet ju idag att det är mer kolsnålt att bo i storstaden. Att bo på landet sliter på vår natur och påskyndar den globala uppvärmningen. Det mesta man gör på landet är faktiskt mot naturen. Man åker bil, man eldar med ved, man äter lik, man dödar vilda djur för att inte tala om allt man kräver som tär på våra resurser. Man vill ha telefon, man vill ha kommunikationer, man vill att det skall finnas läkare, skola och handelsbod för att inte tala om att man vill ha ett jobb. Varje tänkande människa måste ju förstå att det är bättre att koncentera allt till ett fåtal ställen i landet - det blir helt enkelt bättre och miljövänligare så. Det finns ju tokstollar som envisas med att starta företag ute i Hotahejti, men det begriper ju var och en att det är bättre med rejäla företag som Volvo och SAAB som åtminstone kan säljas till kineserna när det inte bär sig. Vem tusan vill köpa ett kaffé eller en verkstad i Korpilombolo eller Frövi - inte kineser i alla fall. Dessutom har dom oftast startats av holländare eller tyskar som inte förstått hur tokigt dom bär sig åt.

Radioprogrammet "Kluvet land" visar en absurd bild av Sverige idag. Uppfödd på landet som jag är kan jag inte annat än känna sorg över hur utvecklingen varit de senaste decennierna. Nu kan man konstatera att det inte alltid varit så. Det hela började på sent sextiotal med utredningen "Hushållning med mark och vatten" (SOU 1971:75) där man med förkrossande statisktik, hela utredningssveriges eftertryck och alla "experters" stöd fastslog att inflyttningen till städerna var en förutsättning för Sveriges framgång som industrination. På den tiden hade tänkande människor inget problem att genomskåda att allt detta snack var till för att gynna storindustrin på de små företagens och lokalsamhällets bekostnad. "Gröna vågen" blev en kraftfull folkrörelse som protest mot dessa centralstyrda centraliseringsförsök. En medveten människa som tänkte på sin familj sina barn och på framtiden skulle på den tiden bosätta sig på landet. Det var den tidens miljövänner kan man säga - men med motsatta åsikter om nästan allt jämfört med dagens miljöpartister som knappast kan skilja på en ko och en älg, såvida dom inte finns i ett dataspel. På den tiden värnade man om naturen som livsmiljö - inte bara som ett gigantiskt Skansen som man besökte på helgerna och ett par veckor på sommaren. Naturen var inte ett ställe där man, mellan de pittoreska Skansengårdarna, kunde placera ut alla de företeelser som man inte ville ha inpå knutarna, men som är så bra för det egna samvetet.

Visserligen fortsatte inflyttningen till städerna under de följande decennierna, men människor gjorde aktivt motstånd mot det, styrkta av känslan att ha rätt - att kämpa för något viktigt och sunt. Nu är det annorlunda! Nu har centraliseringsivrarna fått moraliskt stöd av miljörörelsen som fastslagit att det är dom som envisas med att bo på landet som är skuld till att våra barnbarn inte har någon planet att bo på. Från att vara "de goda" har landsbyggdsbefolkningen blivit de egoistiska som bara tänker på sig själv och med sina oskäliga och farliga krav påskyndar hela vår civilisations undergång. Under sådana förhållanden är man ju inte förvånad över att etablisemanget omhuldar de nya tankarna om miljö så till den grad att det blivit standardreligion i vårt sekulariserade land.

Jag kan emellertid glädja mig åt att bo i ett land där det lokala har hög status, där det lokala självstyret är överordnat det centrala, där de små byarna växer, där microföretagandet blomstrar, där alla spännande aktiviteter sker på landsbygden och kommunerna kan vara så små som under 1000  personer med egen service av hög klass.

Uppdaterad i februari 2016.