google.com, pub-2557206291112451, DIRECT, f08c47fec0942fa0 Livskvalitet som pensionär i Europa: juni 2014 google.com, pub-2557206291112451, DIRECT, f08c47fec0942fa0
Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

måndag 30 juni 2014

Närodlat på balkongen på Södermalm


Det som är trevligt i Frankrike när det gäller matlagning är att det finns en levande landsbygd som producerar mat till alla människor, som inte har fördelen att bo där man kan producera mat. Det gör att problemet med tillgång till närproducerad mat är närmast obefintlig och inte begränsad till storleken på balkongen till våningen i innerstaden.

Förutom att man på de flesta ställen i landet har tillgång till lokalproducerad mat på de veckoliga marknaderna så kan man både köpa direkt hos producenten och i speciella affärer som specialiserar sig på att tillhandahålla varor från producenterna runtomkring. Vi har fått en ny sådan butik bara 10 minuter från där vi bor. Där säljer man, förutom givetvis lokalt vin, även mejeriprodukter, frukt- och grön, kött samt diverse marmelader, konserver och charkuterier – allt från bönderna i området.

En favoriträtt som vänner från Sverige alltid vill ha när de kommer på besök är anka i alla dess former. Vi har hittills köpt ankbröst som här heter magret de canard. På en av de närliggande restaurangerna En Catimini fick vi emellertid något som heter filet de canard, som för vårt öga såg ut att vara en vanlig magret de canard, men var oerhört mycket mörare och saftigare. Vi fick då lära oss att magret är bröstet på de ankor som föds upp för att ge den berömda anklevern - foie gras, medan filet de canard är bröstet på en anka som föds upp enkom för sitt kött. Magret är således en biprodukt i ankleverproduktionen kan man säga, medan filet är en primärprodukt. När man köper dessa verkar de väldigt tunna och man undrar om ett bröst verkligen skall räcka till två personer, men när de hamnar på grillen eller i stekpannan sväller de upp till minst dubbla tjockleken och blir fantastisk saftiga och fina – förutsatt att man inte steker sönder dom.

Just ett sådant ankbröst från en bonde i grannbyn hamnade på vår grill idag tillsammans med en gratin på squash och soltorkade tomater och eftersom det just nu är fikontider så hade jag plockat stora fina färska fikon ute i naturen, som jag grillade till köttet. Det finns inte så mycket mer att önska förutom ett gott närproducerat rödvin och kanske några bitar ost från en lokal gård, samt till dessert jordgubbar och melon från grannbyn. Så det kan bli när man låter människor på landet försörja sig på det de sedan generationer har lärt sig och är bra på. Då sliper man köpa sparris från Chile som vi fick göra när vi senast var i Sverige trots att det var högsäsong för sparris i det betydligt mer närliggande Spanien, som dessutom ligger inom EU. För att inte tala om alla äpplen från Sydafrika som bjuds ut medan svenska trädgårdar är täckta av rutten fallfrukt.

Man kanske skulle skänka detta en liten tanke när man diskuterar det avskydda jordbruksstödet som förutom till de engelska och svenska kungahusen till stor del går till franska bönder. Det är inte bara meningslös tobaksproduktion i norra delen av landet och överproduktion av dåliga viner som inte säljer sig själva som får stöd. Det är också ett stöd till en levande landsbygd med närproducerad mat så fransmännen slipper att köpa sin frukt och sina grönsaker från Sydamerika och Sydafrika. Inte heller behöver dom odla sin mat på väggarna i Paris trots att dom är 60 miljoner på ungefär samma yta som Sveriges 9 miljoner innevånare. Vi i Sverige däremot drömmer om att klara vår livsmedelsförsörjning genom att odla på storstadsbalkongen, på tak och på väggar i framtiden. Men så har ju inte fransmännen fattat det där med miljötänk heller. Dom har inte fattat att 90 % av planeten måste avfolkas för att rädda dess fortlevnad till kommande generationer. En liten undring jag inte har fått något svar på är emellertid var man skall få tag på all ekologisk naturgödsel till alla ”hängande trädgårdar” och hur det kommer att dofta kring våra innerstadsgator i framtiden.

tisdag 24 juni 2014

Jag måste vara en dum en …


En enkel själ som jag är inbillar mig fortfarande att goda nyheter är något positivt, men inser att så enkelt är det inte. Jag lyssnade i morse på nyheterna där man berättade om den senaste undersökningen som SOM-institutet vid Göteborgs Universitet hade gjort om hur människor ser på riskerna att rasism och främlingsfientlighet skall öka i Sverige. Man berättade att 8 av 10 var oroade av den, som man uppfattade, ökade rasismen i samhället. En majoritet var vidare mer oroade över detta än man var över den ökade invandringen. Jag känner mig lite som Pelle Svanslös när Elake Måns kategoriskt säger: ”Du måtte vara en dum en du.”

För mig är det nämligen en mycket positiv nyhet att nästan 80 % av svenska folket tycker att en eventuellt ökande rasism är mycket oroande. Det borde, enligt min enkla logik, betyda att minst 80 % inte är rasister utan tycker illa om detta. Det borde logisk sett vara ännu fler som är antirasister, men som INTE tror att rasismen ökar i Sverige (vilket mycket tyder på är fallet) och därför inte är oroade av det. I inslaget fick man emellertid intrycket att rasismen faktiskt ökar just för att folk är oroade för att den skall göra det.

I samma nyhetssändning berättade man att en grupp australiska forskare som studerat utvecklingen hos koraller på Stora Barriärrevet sedan senaste istiden funnit att de är oerhört anpassningsbara och har klarat betydligt större temperaturökningar genom årtusenden än det värsta scenariot man idag förutspår. En forskare på Stockholms universitet bekräftade detta och fick då frågan om hon inte var rädd att forskarna skulle få kritik för dessa rön. Hon var medveten om faran, men påpekade att man inte skulle tolka det som goda nyheter eftersom korallerna fortfarande kunde dö ut på grund av utsläpp från lantbruk och städer. Det känns ju betryggande. Återigen kände jag mig som Pelle Svanslös.

Eftersom jag inte är Elake Måns annat än ibland funderade jag lite vidare på detta upp-och-nedvända sätt att se på tillvaron. Det har nämligen sin logik för vad vore en antirasist i karriären om rasismen inte ökade? Vad är en miljökarriärist den dag vi börjar säga att vi har kontroll över situationen och alla beter sig miljömedvetet?

Ett grundskott för kristendomen i Sverige var troligen då Dagens Nyheter 1906 avskaffade helvetet och djävulen. Visserligen fanns moroten kvar med sina gyllene gator i himlen, men utan piska är det svårare att få folk att veta hut och få dom att skänka pengar och ge makt och inflytande till förkunnarna. Såväl kristendomen som islam hävdar fortfarande träget att helvetet i någon form existerar. Utan eviga hinsides straff försvinner ju stora delar av affärsidén. På samma sätt var det en sorgens dag för världens militärindustri när Gorbatjov beslutade att upplösa Sovjetunionen, men där har det ju rätat till sig på sista tiden, vilket gett många domedagsprofeter förnyade krafter.

Jag har själv hört aktivister av skilda slag försvara överdrifter, förtigande och rena lögner med argumentet att man måste ta till sådana medel för att få ”vanliga människor” att vakna. Andra anser inte att ens det fungerar utan att mer totalitära grepp krävs. Kanske man skulle fundera på vilken effekt det blir när ”vanliga enfaldiga omedvetna människor” genomskådar denna pedagogik.

Visst - jag erkänner att en metod som vi forskare ofta använt är att artikulera och lyfta fram olika problem i samhället, som motiv till att just vi skall få pengar till att undersöka och eventuellt finna lösningar på problemet. Grundprincipen måste dock alltid vara att man skall bidra till att lösa problemet om så är möjligt och att en lyckad forskningsinsats räknas i till vilken grad man lyckas med detta. En ny attityd som kommit till under de senare decennierna är att man aldrig erkänner några framsteg utan hela tiden framlägger allt mer alarmerande ”fakta” för att på så sätt trygga sin egen karriär och sin forskningsgrupps finansiering i eviga tider. Tur man blev pensionär i tid ….

måndag 23 juni 2014

"Sjukt svensk" midsommarfest i Sydfrankrike


Våra vänner sedan länge från Norge har varit på besök i en vecka. Det blev en vecka i matens tecken, trots att det har varit strålande väder. Damerna har bara varit en halv dag på stranden och dessemellan grillat sig lite på terrassen när tillfälle erbjudits.

Första matupplevelsen blev den vackert belägna restaurang Klim & KO i Leucate, som i år blivit upphöjd till stjärnstatus av Guide Michelin. Det är en fantastisk upplevelse att sitta i deras på tre sidor inglasade lokal med hela medelhavet utanför glaset. Vi åt dagens affärslunch som var absolut perfekt tillagad och till ett rimligt pris. Efteråt skakade vi ned maten med en halvlång promenad längs den vackra kusten högt över Medelhavets nivå.

En dag besökte vi Pezenas, som är en mycket vacker väl bevarad gammal stad med små vindlande gator och mängder av hantverks- och specialbutiker av alla de slag. Det vimlar av antikhandlare i staden och så är den känd som Molières stad. Vi skämtade med våra vänner att det är Frankrikes svar på Skien i Norge. Leif har arbetat stora delar av sitt liv på Ibsenteatern i Skien och liksom i Skien är det mesta i Pezenas uppkallat efter bygdens store litteräre son. Även här åt vi gott på restaurang Le Pré St Jean, som vi anser vara det absolut bästa matstället i en stad full av turistfällor runt om i den antika delen av staden.

Det blev som jag nämnde även en kort stranddag för damerna och inköp av vin hos Château L’Hospitalet för mig och Leif. Lunch åt vi på den relativt enkla restaurang Oasis, som förbättrat sig avsevärt sedan förra sommaren då maten hade en downperiod. Hoppas den fina kvalitén håller i sig även när sommarrusningen börjar.

Midsommarafton utbröt lokalt över vårt hus i Boutenac. Fransmän tycker inte det är så mycket att fira så det blir bara vi som åbäkar oss och sjunger snapsvisor och äter konstig mat. Som traditionen bjuder hade vi bjudit in de nära vänner som var tillgängliga, vilket blev ett sällskap från fem nationer. Vi började festen vid 7-tiden eftersom det hade varit 32 grader under dagen och vi ville vänta lite på kvällssvalkan på terrassen. Nu skall jag med skam erkänna att vi var väldigt svenska på ett sätt som bland den svenska kultureliten skulle anses vara ”sjukt nationalistiskt” med på gränsen till rasistiska drag. Vi åt nämligen två sorters inlagd sill med snaps och öl, knäckebröd och ost skivad med osthyvel - en norsk uppfinning helt främmande för de flesta kulturer. Jag informerade gästerna speciellt hur maten skulle inmundigas och vi fick dom att sjunga med i svenska snapsvisor så gott det gick. Bäst klarade dom "Nu tar vi den, nu tar vi den .... ", men "Helan går" blev lite stappligare. Vidare bjöds på min hemlagade koriandergravade lax, rökt lax och varmrökta laxforeller som jag rökt under dagen. Till detta små färska potatisar och som avslutning jordgubbar med handvispar grädde – till skillnad mot den mer etniskt korrekta sprutgrädden. Som eftergift till det multikulturella drack vi norsk Linjeakvavit och åt "flatbrö fra Noreg". Till råga på allt hade vi en bordsdekoration med svenska flaggor, midsommarstång och ungdomar i en påhittad blågul folkdräkt, som dansade folkdans. Lyckligtvis var gästernas kunskap av vad som är acceptabelt beteende undermåligt eftersom ingen läser Dagens Nyheter. Dom hade därför inte vett att blir kränkta utan njöt av all storsvensk nationalistisk mat och ansåg det vara en kulturell och kulinarisk upplevelse av det positiva slaget. Så är det att bo i ett primitivt land där den dolda strukturella rasismen inte uppmärksammas i tillräcklig grad.

Dagen efter denna fest och med disken avklarad ville vi inte laga mat så vi gjorde en utflykt till Girona i Spanien för att äta på den fantastiska restaurang Nu i gamla sta’n. Det är en ”ung” restaurang med ett kök som är avancerade tapas, inspirerade av asiatiskt kök. Maten är gudomlig och personalen verkar ha så himla roligt när dom tillreder och serverar sina små mästerverk. En tiorätters gourmémeny går loss på 52 euro per person och det är det värt när man vill göra något speciellt. Det är verkligen en upplevelse.

Veckan var fantastiskt trevlig och vi njöt av att vara turister tillsammans med våra vänner. Nu väntar än fler nationalistiska sommarhögtider som ordnas av vänner från olika kulturer. Det är bara att bita ihop.

måndag 16 juni 2014

Dessa underbara ismer

Jag minns fortfarande när jag började omfatta min första och sista -ISM. Egentligen var det min andra i livet, men den första skall jag återkomma till senare. Att omfatta en ISM och kunna kalla sig IST är en fantastisk upplevelse som inte bara gör livet mycket lättare att leva utan också får en att känna sig insiktsfull, eller medveten, som det heter inom vissa ISMer och att man står stadigt på jorden. Det ger en oerhörd trygghet. Jag har alltid varit en nyfiken person som haft lätt att se mönster och finna orsaks-verkanssamband i tillvaron. Med en ISM blev allt mycket lättare. Inte på så sätt att jag kunde sätta mig ned och sluta använda mina intellektuella förmågor, men om jag tidigare försökt finna svar på de företeelser jag sett omkring mig behövde jag inte längre bekymra mig om detta. Svaren på allt fanns ju redan färdigtänkta. Den intellektuella utmaningen blev nu att ”förstå” verkligheten så den passade in i de färdiga svar som ISM:en bestod mig med - en inte alltid så mycket enklare utmaning än den tidigare ”bakvända” analysmetoden där jag förföll till eget förnuft och omdöme. Samtidigt började jag förundra mig över hur det kunde finnas människor som inte begrep hur allt hänger ihop. Allt var ju så oerhört enkelt när man förstått en ISMen. Här har civilisationen fortgått i tusentals år utan att begripa ett skvatt när det bara var att läsa hur det förhåller sig i ISMens olika husorgan.

Min ISM var en sorts lightversion av Marxism (utan särskilt mycket kunskap om Marx’ teorier), men där svaret på alla frågorna stod att finna i förståelse av klasskampen – även det i mitt fall i form av en intellektuell lightversion med vissa pragmatiska inslag. Uppväxt på landet som jag var innehöll min ISM även en stor portion omsorg om landsbygden, motstånd mot centralisering och storskalighet och omsorg om miljön. Det var ju så på den tiden bland oss vänsterister. Numera vet vi ju att miljökämpar skall bo i någon av de tre storstäderna och att Marxismen inte är någon stor grej bland vänsterister utan att klasskampsperspektivet byts ut mot könsmaktsperspektivet, men vi visste inte bättre på den tiden.

Höjdpunkten på denna era för mig blev mitt slutarbete på högskolan i glesbygdsplanering som väckte mycket positivt gensvar bland de som betydde något och gav mig och mina två kamrater högsta betyg på arbetet, men så kunde arbetet förklara allt från Vietnamkriget till priset på mjölk i glesbygdsbutiken utifrån ett antikapitalistiskt antiimperialistiskt klassperspektiv också. En sådan kontroll över tillvaron har jag aldrig haft senare i livet utan blev med åren allt mer förvirrad.

Jag har funderat mycket över ISMer sedan dess och blivit mer och mer negativ till företeelsen om det så är religion, politik eller något annat som utgör kärnan. Att ISMer är så populära bland människor beror nog främst på de följder och upplevelser, som jag beskrev från mitt eget första möte med en etablerad ISM. Att man börjar omfatta en ISM beror ofta på att man har goda intentioner – åtminstone som man själv tycker. Man vill tillsammans med andra åstadkomma något gott, men får inte ihop det riktigt utifrån logikens lagar och behöver något att rätta sig efter. Problemet är emellertid att ISMer, om de får finnas tillräckligt länge, får tillräckligt många anhängare och tillräckligt inflytande börjar genomgå en förvandling. Det är lite likt de regler för omvandling av olika energislag, som sker enligt termodynamikens lagar. Oavsett olikheter i början så tenderar alla ISMer – liksom energiformer - att anta samma huvudform om de får hållas. De får ett allt större inslag av fundamentalism, sekterism, individualism och elitism. Detta helt oavsett vilka moraliska förtecken de startade med. Det finns liksom inbyggt i ISMerna att man sluter sig samman för att betona skillnader till andra ISMer, man gör karriär inom ISMen genom att bli mer och mer extrem (renlärig) inom den tankevärld som ISMen representerar och man skapar sig ekonomiska och sociala positioner och makt genom att beslå andra inom och utanför ISMen med bristande renlärighet och med omoral. Ju fler som man kan visa stå utanför den kärna man själv tillhör ju viktigare framstår den egna varianten av ISMen, vilket gör att man på alla sätt vill understödja uppfattningen att omvärlden är befolkad av personer och grupper som behöver omvändas, frälsas, övertygas, motarbetas, förtalas eller till och med i vissa fall utrotas.

Nu talar jag inte i första hand om den majoritet av meniga ISTer som närmast fungerar som kanonmat för de som alltid arbetar sig upp till ledningspositioner för att komma först i kön till ”himlen”, i vilken form den nu förekommer. Det kan vara den gängse hinsides saligheten eller mer värdsliga belöningar i form av säte i EU-parlamentet, att få komma till tals på DN;s kultursida, få bli sommarpratare i radion eller bara att få komma med i något underhållningsprogram på TV.

Nu finns det några få ISMer som inte har den här utvecklingen, men de brukar inte få så många proselyter annat än några få oförargliga nördar. Jag nämnde min första ISM som jag kom i kontakt med i 8-årsåldern. Jag tycker den, i de bästa av världar, skulle kunna utgöra modell för alla andra ISMer. Jag talar om en ISM där alla utövare och anhängare har utbyte av varandra, man känner varken misstänksamhet eller avoghet mot de som inte är med. Inom gemenskapen respekteras alla inriktningar av ISMen hur stolliga, smala eller underliga de är och man omhuldar intresset och förståelsen över kultur och nationsgränser. Men så är denna ISM också närmast utdöende. Jag talar naturligtvis om filatelism. I denna ISM är den som samlar fjärilsmärken lika respekterad som samlaren av hela världen eller fotbolls-VM. Den som samlar stämplar eller ostämplade märken är lika mycket värd som den som samlar Kubanska märken, frimärkshäften eller hela brev. Tänk om denna inställning till andra människor, deras tankar, intressen och gärningar kunde vara mer allmängiltig bland alla ISMer.

Jag kanske bör säga att jag inte ens omfattar den ISMen numera utan försöker i möjligaste mån tänka och handla själv utan varken intellektuell räls eller stödhjul.

tisdag 10 juni 2014

Semester på Korsika

Vi har varit på Korsika i nästan två veckor och kört runt nästan hela ön. Det var en upplevelse, men den kunde ha gjorts på kortare tid. Visst – Korsika är väldigt vackert och naturen speciell, men om man inte har speciella intressen kan man uppleva det på kortare tid än vi gjorde. Om man gillar vattensport, vandringar i berg, bergsklättring, kasta sig utför stup, fiske, mineralletning, fågelskådning, terrängscykling eller vill träna kurvtagning på MC så kan man nog stanna hur länge som helst. Nu gillar vi inget av detta utan är mer intresserade av musik, mat, vin vacker natur, vackra miljöer, hantverk och genuin kultur.

Första intrycket
Vi kom till staden Ajaccio och det som slog oss mest var växtligheten och trafiken. Trafiken ägnar jag en särskild text, men växtligheten var spektakulär. Tänk er pelargonier som är manshöga och lagerrosor (oleander kallas dom i Norge) som har stammar som är 5 tum i brösthöjd. Vild fänkål som var mer än meterhög och praktfull. Vi har massor av det hemma hos oss i Sydfrankrike, men där kryddar sniglarna sig själva med växten så den har aldrig någon riktig chans. När vi kom utanför städerna såg vi dessutom massor av mäktiga rovfåglar. Det var mestadels enorma glador som kunde bli nästan två meter mellan vingspetsarna.

Naturen
Den korsikanska naturen är magnifik – både kusten och bergen och om man inte upplevt något liknande så kan man knappast se sig mätt på det. Har man däremot besökt Costa Brava, italienska nordvästkusten, Irlands sydvästra delar, Mallorcas nordkust och några ställen till så är det en något annorlunda variant av samma sak. Det räcker faktiskt att åka sträckan från Calvi till Ajaccio utefter kusten samt korsa ön via någon av bergsvägarna, förslagsvis via Corte så har man upplevt det som är bäst av detta. Speciellt kustvägen norr om Piana som är ett av världsarven får man inte missa. Men man får inte vara räddhågsen som bilförare för det kan hända att man måste backa ganska långt till någon ficka om man möter en turistbuss eller lastbil. Då gäller det ”att hålla tungan i rätt mun”, som min gamle rektor Ludvigo Hagvaldo brukade säga till oss.

Byar och städer
Det finns mängder av vackra så byar som är mer eller mindre pittoreska – ofta gamla fiskelägen. Man finner flera av dem efter vägen jag nämner ovan. En plats vi gillade, trots att det inte var särskilt genuint eller pittoreskt, var Porto. Där kunde man ägna sig åt olika sysselsättningar och även ha det ganska bekvämt. Bonifacio är en vacker stad på sydkusten som är värt ett besök, men ligger lite otillgängligt i förhållande till resten.

Mat och vin
Detta är ett av våra specialintressen och gav inte särskilt mycket på Korsika. Man har några specialiteter som är intressanta, som deras charkuterier samt deras oerhört lagrade ostar. De är så kraftiga att det finns få exempel som ens kommer i närheten i Frankrike. De är i styrka i klass med långlagrade svenska ostar, danska havarti, de tuffaste holländska ostarna och de lagrade ostarna från norra Bourgogne. Inga likheter i övrigt. Annars är fisk och skaldjur huvudnumren men snuskigt dyrt att äta på restaurang. Färsk grillad fisk kostar 70-90 kronor hektot och då grillar man den bara. Languster får man betala 150 kronor hektot för. Över huvud taget är maten dyr, men ganska enahanda. Det är mycket tung mjölmat och friterat med sparsamt med kryddor. Dessutom serveras de vanligaste italienska och franska standardrätterna. Pizzan är utmärkt men har närmast norska priser med sina 140 kronor och uppåt, liksom hamburgare, som är riktigt hemlagade som i Frankrike och kostar lika mycket. Huvudnumret vid den här årstiden är en lokal vassleost som görs på get- eller fårmjölk och används till allt från förrätter till desserter och serveras såväl färskt som lagrad. Den heter brocciu. Efterrätten på osten påminner starkt om svensk ostkaka och är riktigt god.

Nu skall vi inte säga att vi inte åt en del god mat, men det var mest resultat av noggrann förberedelse och ibland tur. Den absolut bästa pizzan åt vi sista dagen i Ajaccio. Den var för en amerikan fullständigt meningslös – lövtunn deg, kraftig men sparsamt med ost och mycket smakfull fyllning. Restaurangen hette Le Forum och låg nere vid vattnet i närheten av gamla st´an. Den största överraskningen var en restaurang i den lilla bergsorten Corte. Jag fick två fantastiska foreller med ett täcke av brocciu med örter och min fru fick en variant av cannelloni med brocciu. Väldigt gott och prisvärt. Restaurangen hette L’Annexe. Vi fick också en mycket god torskrygg på restaurang Le Voilier i Calvi men tråkigt nog levde inte deras kvällsmeny upp till lunchmenyn. Vi besökte också Ajaccios, enligt alla, bästa restaurang. Den heter A Nepita och serverade en väldigt god lokal fisk som lunchrätt – bland de bästa fiskar vi fick på Korsika och dessutom till ett rimligt pris.

Vinet på Korsika är milt sagt ointressant. Det röda smakar ungefär som den lingondricka som serveras på svenska företagsrestauranger. De vita och rosé är inte mycket bättre, men dyra är dom. Åtminstone på restaurang. Påslaget på restauranger är som i Sverige – 300 % på inköpspriset.

Hotell
Hotellen är dyra utifrån vad vi är vana vid från Frankrike med omnejd. Hotell med tre stjärnor har en ganska medioker standard och alltför högt pris. Det var egentligen bara hotellet i Porto och det lite dyrare Best Western, som vi valde när flygplatsen sista natten som var acceptabla.

Nu skall ni inte misströsta. Med skandinavisk hårdvaluta och vanan vid skandinaviska priser är allt mycket billigare på Korsika. Det är med inväxlad pension i euro och vana vid priserna på mat, vin och boende i vårt närområde i Sydfrankrike som vi tyckte det var dyrt.

Shopping
Man kan köpa korsikanska ostar, samt de traditionella souvenirerna. Den stora produkten är emellertid knivar. Det finns handgjorda knivar av allehanda modeller. Det är genomgående fällknivar för olika användningsområden. De kostar från 30 euro och upp till hur dyra som helst beroende på material, knivmakare och utförande. Eftersom jag själv gör knivar utifrån smidda blad som man kan köpa i Sverige, Norge och Finland så försökte jag köpa korsikanska knivblad. Något så dumt som att sälja bara de smidda bladen hade man emellertid aldrig hört så det blev tji.

Övrigt
Om ni vill ha restaurangtips från Korsika skall ni läsa min restaurangblogg
Om ni skall köra bil på Korsika bör ni läsa min text om trafiken

Trafiken på Korsika


Jag skall erkänna att jag hade fördomar om trafiken på Korsika. Eftersom jag tagit del av franska TV-program som berättade att parisare sätter korsikanska departementsmärken på sina bilar för att undvika att andra trafikanter skall uppföra sig aggressivt. Man bråkar inte med en korsikanare är den allmänna meningen i Frankrike. Jag hade således väntat mig en än mer aggressiv trafik än den vi genomlider på vägarna i Sydfrankrike. Så jag bedrog mig! Trafiken på Korsika är väldigt civiliserad och trafikanterna är artiga och hänsynsfulla. Till skillnad mot bilisterna i våra sydfranska hemtrakter håller man hastighetsbegränsningarna, man håller avstånd till bilen framför, man kör på rätt sida av vägen till och med i skymda kurvor och på backkrön och man vet hur man väver när det är tät trafik. En annan underlighet är att även bilar som har några år på nacken har alla hörnen oskadade och dörrarna saknar rispor och bucklor från andra trafikanters dörrar. Man kan således parkera sin bil utan att få den ramponerad av andra. Det hade varit riktigt trevligt om det inte hade varit för den mycket frekventa motorburna turismen på två hjul – jag avser motorcyklarna.

Nu tror ni säkert att jag är en konservativ gubbstrutt som av princip inte gillar MC-människor, men inget kan vara mer fel. Under många år var jag själv motorcykelburen och semestrade många mil i Europa på MC. Det var vid den tiden av mitt liv när jag började tro att jag hade uppnått bäst-före-datum och måste förnya mig för att hänga med. Eftersom varken Vasaloppet, hästsvans eller ringar i öronen låg för mig blev det MC, vilket var ett trevligt val. På den tiden åkte man motorcykel främst för att det var en mer naturnära upplevelse än att åka bil och mindre jobbigt än trampcykel. Det var på den tiden som en ynka 1000 cc hade under 100 HK. En bidragande orsak till att MC var så populär bland 40-talister redan då var att man enkelt fick sällskap med damer som var födda samma år som man själv konfirmerades om man bara hade en tillräckligt stor cykel. Min fru och jag insåg på Korsika, med förvåning, att majoriteten av MC-åkarna fortfarande är födda på 40-talet, men att damerna bakpå numera snarare är födda på tidigt 70-tal till skillnad mot på min tid när de var främst 50-talister bakpå – men så är ju cyklarna större och mer potenta numera också.

Det var ju trafiken jag skulle skriva om. Att vistas på samma väg som dessa MC-åkare är en skrämmande upplevelse. På Korsika finns nämligen sällan en raksträcka utan det är kontinuerliga skarpa kurvor, endera uppför bergen eller nedför bergen. På ena sidan har man en vertikal bergvägg där stenar rastar ned och på andra sidan har man ett bråddjup, som ofta slutar i havet och det finns inga räcken. Föreställ er då när vi bilister, som kör i 30 km/timman möter radband av MC-åkare som enbart är där för att träna kurvtagningsteknik i högfart – vilket jag konstaterade många behövde, men kanske inte just bland andra trafikanter. Som gammal MC-förare kan jag inte begripa varför man hela tiden måste åka på vita mittlinjen på vägar där två bilar inte kan mötas och varför vänstra sidan av vägen är trevligare än den högra. Jag förstår inte heller hur man tänker när man oftast gör omkörningar just vid möten, eller i skarpa kurvor genom att köra på vänster sida av vägen. Ensamcyklarna, som ofta var yngre par, körde ganska vettigt och njöt av naturen – de farliga var de flockar på dussinet pensionärer som kom på ett radband. När alfahannen i täten av flocken körde om måste helt enkelt alla de andra köra om oavsett trafiksituationen. Om man genom tvärnit i en kurva lyckades rädda livet på ledarhannen hade man stora problem att undvika att bli överkörd av resten av flocken. Det ruskiga med de här flockarna var ju att många i kön kanske inte alls hade den vanan, skickligheten och reaktionsförmågan som krävdes för att hänga på de andra, men man vill ju inte bli trackad inför damerna vid restaurangbordet på kvällen. Att de inte heller såg något av den vackra naturen hade man löst genom att ha hjälmkamera så man kunde sitta med en pilsner under vintern och kolla in vad man ”sett” på semestern.

Apropå restaurangen så råkade vi ut för en sådan här HD-klubb av grabbar i vår egen ålder, med avsevärt yngre damer en kväll. Ca 25 personer dråsade in på en restaurang av bättre sort där vi andra satt i lugn och ro och åt god man, pratade och såg ut över havet. HD-herrarna var givetvis klädda i skinnställ, hjälm och stövlar, medan deras damer hade snofsat till sig i mer civila kläder, som damer gärna gör. Så var ju damerna i en ålder så det var mödan värt att snofsa upp sig också, medan herrarna inte hade så mycket att förlora. Hur som helst så tog de över restaurangen och visade samma hänsyn till omgivningen som de tidigare gjort på vägen. Det var som om ett gäng svenska tonåringar på skidsemester i Alperna kommit in. Vi andra avslutade snabbt vår måltid eftersom vi varken kunde äta eller prata i allt stojet.

Man kan ju emellertid förstå att man fylls av livslust och eufori när man hela dagen har pumpat in adrenalin i sitt blodomlopp och haft ständiga nära-döden-upplevelser. Vad jag däremot har svårare att begripa mig på är hur en kvinna som har halva livet framför sig kan överlämna sig i händerna på en adrenalinmissbrukande pensionär, med de begränsade reflexer både vad gäller fysik och nervsystem som en senior oundvikligen har. Att döma av vår upplevelse på restaurangen är troligen förarna dessutom ganska bakfulla när de störtar utför bergen.

Nu hjälper det något om man kör runt Korsika motsols eftersom man då får MC-förarna i ryggen och det är något mindre skrämmande än att möta dom på fel sida i en kurva. Skälet är att om man kör motsols på kustvägarna så åker man längst från bergssidan och undviker de nedramlade stenarna och det vill de som åker MC, cyklar eller har öppen bil gärna undvika. Man kan också välja att åka på lite sämre och gropiga vägar. För oss bilister spelar det inte så stor roll – man kan ändå inte köra fort, men en MC-åkare kan inte stå ut med att hålla under 50 som vi andra så då slipper man dom. En annan fördel med att åka motsols är att de flesta parkeringsfickor ligger på utsidan och då slipper man köra över vägen, vilket alltid är farligt eftersom sikten bara är något tiotal meter.

Parkeringsfickorna är en sak för sig. Det finns ganska många eftersom alla måste stanna och fotografera den vackra utsikten stup i kvarten. Det är därför viktigt att man stannar på ett sätt så andra kan få plats vilket alla gör utom MC-åkarna. De kunde ju parkera sina cyklar sida vid sida eller utefter kanterna så en bilist fick plats, men icke så! När flockens ledare stannar, stannar alla och placerar sina cyklar som ett plocke-pin utspridda över hela parkeringsfickan så ingen annan får plats. Vid något tillfälle såg vi bilister som försiktigt försökte knô sig in, men nåde den som kommer inom en meter från en glänsande HD – det gör man inte om. Man kanske skall tillägga att vi ändå inte talar om HD-gäng i den svenska bemärkelsen utan här talar vi om mycket vanliga medelålders män som upplever en ”andra vår” eller kanske en tredje, vad vet jag.

Nu har jag berömt den korsikanska trafikkulturen och sablat ned gubbar på MC. Förr ansåg jag att man borde ha åldersgräns nedåt för att köra tung MC, men nu har jag reviderat den enkla uppfattningen. Varken min fru eller jag hade en aning om hur gamla MC-åkarna är idag, men det uppenbarades ju när de tog av sina hjälmar. Jag missunnar dom inte upplevelsen, men nog borde dom inse att det krävs en del både av sinnesreflexer och motorik att handskas med dagens monstercyklar. Jag förstår att dom inte har jämnåriga ”spättor” bakpå. Vilken mogen kvinna med någorlunda omdöme skulle vilja utsättas sig för en överhängande risk för en förtida död.

Övrigt
Om ni vill ha restaurangtips från Korsika skall ni läsa min restaurangblogg
Allmänt om Korsika kan du läsa om på annan plats