google.com, pub-2557206291112451, DIRECT, f08c47fec0942fa0 Livskvalitet som pensionär i Europa: september 2014 google.com, pub-2557206291112451, DIRECT, f08c47fec0942fa0
Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

måndag 29 september 2014

Ett utopiskt samhälle


Tänk er en stad där de rika och privilegierade bor väl skyddade i centrum med ringa varken social, tankemässig eller fysisk kontakt med människor utanför sin egen lilla värld. Det är här alla tankar tänks, all makt finns och där makten är så total att inget får ifrågasättas av någon utanför kretsen. Strax utanför denna skyddade värld bor människor som tillhandahåller saker, som de rika behöver – de tillhandahåller den service som behövs för att de privilegierade skall kunna leva ett gott liv, de tillhandahåller och tillverkar saker som de privilegierade traktar efter, där säljs också droger, där tillhandahålls prostituerade och där grasserar allehanda kriminalitet, men här finns också gycklare, konstnärer och allehanda muntrationer. Det är ett rikt och spännande liv. Denna symbiotiska värld är omgiven av tullar och hinder så inte de som finns utanför kan komma in utan att betala för sig eller avlägga skatt.

Utanför denna skyddade världs murar på landsbygden finns de fattiga och usla, men ack så oumbärliga. Här produceras mat, här bryts malm, här fälls skog, här föds kreatur upp och här tillverkas enkla ting som även de eftertraktas av de som bor inom murarna. Dessa människor har ringa värde. Allt som produceras beskattas hårt av de privilegierade i den inre kretsen eftersom de privilegierade faktiskt äger allt land och alla produktionsmedel. All mat och alla råvaror, som så väl behövs kommer från dessa usla människors dagliga slit, men ändå betraktas de med förakt av både de som bor i den inre cirkel och de andra som finns inom murarna. De är obildade och fördomsfulla och har ingen som helst känsla för hur man uppför sig. Om dessa människor emellertid inte fanns skulle ingen mat kunna ätas, inget stål skulle kunna smidas till vapen, inga ädla metaller skulle kunna smidas till smycken, inga hudar skulle kunna blir vackra klädnader och inga tyger finnas för de vackra dräkter som de privilegierade älskar att klä sig i. I gengäld för allt detta lovar de privilegierade att organisera och tänka ut hur livet skall gestalta sig för de usla och även att beskydda dem i ofärdstider. De mest framstående bland de usla uppmuntras att flytta in innanför murarna för att på ett mer påtagligt sätt kunna bidra till de privilegierades välstånd. Visserligen kan de då inte räkna med att bo i de inre skyddade delarna utan placeras i de mest primitiva och mest utsatta delarna vid muren där man annars bara har stallar och enklare byggnader och är mest utsatt för de oärliga och våldsamma innebyggarna.

Detta skulle kunna vara den framtida miljöpartistiska svenska drömstaden där nästan alla bor koncentrerade inom huvudstadens murar för att minimera det ekologiska fotavtrycket och endast ett nödvändigt antal usla existenser tillåts bo utanför på landsbygden och producera nödvändiga råvaror för de miljömedvetna, kloka och kultiverade innanför stadens hank och stör, men så är det inte alls.

Det är helt enkelt en beskrivning av hur livet gestaltade sig i medeltidsstaden Carcassonne under 11- och 1200-talen. Kom inte sedan och säg att inte människor var miljömedvetna för tusen år sedan.

tisdag 16 september 2014

Två fantastiska veckor i Sverige, samt lite eftervalstankar

Vi är nu hemma i Boutenac igen efter två veckor i Sverige och shortsen har kommit till bruk igen. Som vanligt har vi haft fantastiskt fint väder i Sverige – men vi valde ändå långbyxor där. Jag börjar tro att alla rapporter genom åren om dåligt väder i Sverige är skrönor, för när vi är på besök visar sig Sverige från sin bästa sida. Efter en vecka här hemma, där vi haft sällskap av goda vänner Tommy och Ann från Sverige, får jag äntligen tid att sammanfatta sverigeresan.

Det har blivit väldigt många mil på vägarna med besök på släktforskarmässa i Karlstad, besök hos min mor och bror i Nora, våra döttrar i Göteborg och Stockholm, Eva i Jönköping, min son i Stockholm samt bror/svåger i Stockholm. Ett av de roligare mötena för mig var en gammal kamrat som jag inte sett på 50 år. Fast vi är jämngamla var jag faktiskt tremänning med dennes mor, som var en av min mors bästa vänner under många år. Yvonne och hennes man Sune tog emot mig i Kil och dagen efter följde de med till Nora och överraskade min mor. Det blev en väldigt glad upplevelse för all och hela eftermiddagen gick i nostalgins tecken. Att det var Nora marknad samtidigt gjorde inte saken sämre.

Speciellt kul var det också för min fru att för första gången vara några dagar på dottern Johannas och hennes familjs nyinköpta sommarställe på Öddö utanför Strömstad och bådas vårt första besök hos min son David och hans Jessica på deras sommarställe på Vätö i Roslagen.

Överallt har vi blivit bjudna på väldigt god mat och min mors hembakade kakor har säker lagt sig i min färdriktning så jag har inte vågat kolla vågen sedan jag kom hem. En annan trevlig sak med Sverige är trafiken som är mycket mer civiliserad än hos oss i södra Frankrike. Jag hade ett ögonblick tänkt ta med min trafikvideokamera som jag har ständigt monterad i bilen här. Som tur vad gjorde jag inte det för jag fick reda på att de inte är tillåtna i Sverige av integritetsskäl. Man kan ju identifiera varken utseende eller registreringsnummer på de som eventuellt kör som galningar för det går tydligen inte för sig i Sverige.

Sedan vi kom hem till Frankrike har det ju varit val i Sverige och det blev ju ett bedrövligt resultat där vissa delar visserligen var glädjande men det mesta djupt sorgligt – vilka som var vad får ni själva välja. För mig är det mest oroande att väljarna satt landet i en situation där det är stora risker att landet totalt förlorar styrfart och initiativkraft och driver allt längre mot en uppdelning och polarisering mellan en elit och andra medborgare. Det är inte utan att jag kommer att tänka på presidentvalet i Frankrike där väljarna främst röstade MOT den sittande konservativa regeringen – inte FÖR den socialistiska. President Holland har idag en popularitet på 13 %, medan Marine Le Penn får allt fler beundrare. Utvecklingen i Frankrike gör ingen människa glad om man inte tillhör ledningen av Front National. Marine Le Penn skulle troligen ha en bra möjlighet att bli Frankrikes president om man hade val idag.

Det enda jag nu hoppas på är att den svenska urbana medelklasseliten tolkar valresultatet som ett enormt misstroende från enkla människor utanför storstäderna och inte bara avfärdar alla proteströster som avgivna av outbildade bönder med rasistiska åsikter. Gör man det så lätt för sig kommer Sverige att vandra samma väg som Frankrike och Jimmy Åkesson bara att växa i inflytande.

fredag 12 september 2014

En politiskt förvirrad person i valtider


Det var många år sedan nu som jag var ordförande i den lokala SSU-klubben och besökte alla förstagångsväljare och gav dom en ros från partiet. Det var på den tiden när höger var höger och vänster var vänster och däremellan fanns det bondeförbundare och folkpartister och man kunde skilja på partierna och deras mål med politiken. Numera är jag ganska vilsen i den svenska politiken, delvis beroende på att jag både när jag arbetade och efter pensionen umgåtts så mycket med utlänningar att jag insett att Sverige och svenska värderingar faktiskt kan ifrågasättas.

På den tiden visste man var man hade Högerpartiet och det var en oerhört konstig sak när den avgående partiledaren Jarl Hjalmarsson ägnade sin pensionering åt fångars rättigheter – sådant ägnade sig inte en högerman åt på den tiden, ansåg man. Nu är Moderaterna det nya arbetarpartiet och man måste verkligen vara insatt för att skilja dom från Socialdemokraterna annat än i framkrystade detaljfrågor.

Folkpartiet, den gamla liberala bastionen i svensk politik är numera, bakvänt nog, det enda parti som då och då förespråkar hårdare tag, disciplin och tvångsmedel, men får omedelbart på nöten av alla andra och blir beskyllda för att ”fiska i grumligt vatten”.

En gång fanns det ett Bondeförbund som bytte namn till Centerpartiet. Alla med mer än 10 tunnland åker röstade på dem och partiet var allt annat än radikalt och nytänkande – de var själva sinnebilden för det bestående i svensk politik och under kriget var de lätt brunfärgade. Numera bor de flesta centerpartister på Södermalm eller runt Stureplan och argumenterar ibland för både månggifte och annat som är lika apart i den svenska kulturen. Väldigt få av partiets medlemmar har klart för sig att vår mat faktiskt växer på landet och produceras av människor som trots traktorer i monsterklassen, som mest påminner om barnbarnens transformers, har både skit och lera på stövlarna.

Ett nytillskott sedan ”min tid” är Kristdemokraterna, som tagit hand om Folkpartiets traditionella frikyrkofolk. Jag gnuggade mig i ögonen när jag i TV hörde den sittande socialministern med emfas förorda förstatligande av den svenska vården och en före detta socialdemokratisk dito som slog ifrån sig men både armar och ben inför denna centralisering. Annat var det förr och framför allt tvärtom.

Riktigt nya stjärnor är Sverigedemokraterna, Feministiskt Initiativ och Miljöpartiet. Miljöpartiet förundra mig kanske mest eftersom jag på vägen upplevt även ”gröna vågen” på 70-talet när det var miljövänligt att bo på landet. Numera trängs miljövännerna inom samma räjonger som centerpartisterna och den nya övertygelsen är att det värsta man kan göra ur miljösynpunkt är att bo utanför storstaden. Jag har nog ett gammalmodigt tänkande, men jag begriper faktiskt inte hur man skall kunna äta närodlad mat om det inte får bo bönder på landsbygden och inte förstår jag var man skall få tag på all naturgödsel när man inte får föda upp och äta pruttande kor längre. Det är nog inte en tillfällighet att just Miljöpartiet stått för de värsta stolpskotten i kampen för en bättre miljö. Köra bil på mat som gör att människor i tredje världen svälter, förbjuda färger som tidigare gjorde att man inte behövde tvätta sitt hus varje år med starka kemikalier för att det inte skall se ut som en mögelost efter vintern. Listan kan göras lång till miljöns förfång.

Att partiet är älskat all alla makthavare och industrialister kan man ju förstå eftersom oljebolagen och elbolagen kan höja sina priser hur mycket som helts och får miljöpoäng och elbranschen har lyckats få monopol på att sälja glödlampor som utlovas att hålla en generation, men som ofta pajar nästan lika snabbt som vilken lampa som helst, som tidigare kostade en bråkdel av priset på de moderna LED-lamporna. Som grädde på moset jublar alla utländska riskkapitalister som numera kan köpa skattesubventionerade vindkraftparker, som effektivt förstör alla möjligheter till friluftsliv och turism i stora delar av Norrland. De ofta tyska ägarna är emellertid glada som kan erbjuda ”grön el” i hemlandet utan förfulande vindsnurror. Kanske är det tyskarnas sätt att ge igen för Vattenfall. Vindparksägarna lär inte, enligt känd amerikansk modell, behöva städa upp efter sig heller när parkerna är uttjänta – det får den stackars bonden göra enligt den svenska miljöbalken.

Ett riktigt knepigt parti är Sverigedemokraterna, som verkar bli mer och mer populära i takt med att de andra inriktar sig ensidigt på att övertyga den välutbildade medelklassen i storstäderna. Just innan jag återvände till Frankrike såg jag partiledaren framträda tillsammans med två unga personer som skulle tolkas att vara invandrare. Där berättade man att partiet aktivt ville motverka rasism i samhället. Nu finns det en bisarr logik i detta som används i vissa andra kulturer. I Kuwait exempelvis är det juridiskt sett alltid utlänningens fel om en utlänning krockar med en kwaitier. Logiken är att om utlänningen inte hade varit där hade inte den kwaitiske medborgaren krockat med honom. På samma sätt kan Sverigedemokraterna argumentera att rasismen skulle upphöra om Sverige bara hade svenska innevånare.

Så har vi den senaste stjärnan på den politiska himlen, ledd av det politiska fenomenet Gudrun Schyman. Mycket kan sägas om henne och hennes parti, men det jag har svårast att förstå är att en huvudfråga kan vara antalet kvinnor i de stora bolagsstyrelserna, samtidigt som man vänder ryggen åt muslimska feminister som ber om hjälp att påverka det muslimska trossamfundet så att kvinnor kan leva drägliga och värdiga liv i deras hemländer. Jag har flera gånger läst hur ledande svenska feminister anser att dessa utsatta kvinnor är islamofober när de talar mot det förtryck de flytt från.

På min tid hette det Vänsterpartiet Kommunisterna och lite andra varianter och jag har faktiskt vid tillfällen under 70-talet gett dom min röst i besvikelse över mitt ”moderparti”. På den tiden var VPK systerparti till det sovjetiska kommunistpartiet och en god vän, som var högt uppsatt politiker i VPK, berättade att sovjetiska ambassaden bjöd sina svenska kamrater på fest på ambassaden i Göteborg varje 1:a maj. I middagstalet reflekterade då de sovjetiska kamraterna över hur tydligt man kunde se att VPK var det verkliga arbetarpartiet. Om man studerade klädseln i tågen så var ju VPK:arna klädda i erbarmligt fattig utstyrsel, medan socialdemokraterna oftast var klädda i kostym, vit skjorta och slips dagen till ära. Då som nu förstod man inte att Vänsterpartiet (Kommunisterna) oftast var akademiker och studenter utklädda till arbetare, medan det var naturligt för en socialdemokrat att klä sig i det finaste man hade på arbetarrörelsens stora dag. Man undrar lite vilket parti 70-talets hårdföra kommunister röstar på idag när alla referenser till kommunismen är utsuddade.

En fråga som jag är speciellt undrande över hos Vänsterpartiet är varför man är så emot att de ensamstående mödrarna Stina och Myriam som försörjt sig på svartstädning hos medelklassen i många år innan RUT-avdragen, utan möjlighet till sociala förmåner eller pensionsinbetalningar nu skall fråntas rätten att bedriva sin lilla enskilda firma där de med RUT-avdragens hjälp kan få både sociala förmåner och kan betala skatt till staten. Tror man på fullt allvar att medel- och överklassen skall sluta använda ”svarta” städerskor när RUT-avdragen avskaffas. Min enkla gissning är att det kommer att finnas lika många ”pigor” som före RUT och de enda som inte nyttjar ”pigor” i framtiden blir de äldre som verkligen skulle behöva denna hjälp, men nu inte har råd.

Slutligen måste jag kommentera det parti som jag växt upp med och varit aktiv i under delar av min ungdom, nämligen Socialdemokraterna. Man känner numera igen det gamla partiet igen efter några år av vilsenhet. Lövens kamp när Lövén och Lööv drabbade samman känns hemtamt på något sätt där den gamle fackpampen blir ursinnig när en ung kvinna sticker upp och inte vet sin plats. Annars är det den gamla visan med att arbetslöshet skall döljas med så kallade åtgärder och det traditionella kunskaps-och utbildningsföraktet får sin nytändning. Problemen i skolan är enbart en resursfråga och inte en kompetensfråga och arbetsmiljöfråga för lärarna. Det är också, som alltid, ett tabu att satsa på barn från arbetarhem som är begåvade i matematik och annan naturvetenskap, men om dom kan spela fotboll, spela golf eller hoppa högt då är det helt OK att sätta barnen i en egen skola där de kan utveckla sina talanger.

Om man skulle föreslå att satsa lite extra på teoretiskt begåvade barn, liksom idrottsligt begåvade, från understimulerande familjemiljöer så får man genast höra att det blir en elitskola. Varför är det bara de som kan få stimulans och stöd från utbildade föräldrar som skall få studera i lugn och ro utan att de som inte varken har förutsättningar eller intresse skall bestämma takten och nivån, undrar jag? Men så är det också fortfarande så att 10 % av befolkningen upptar 80 % av platserna på universitet och högskolor och så har det varit sedan åtminstone 80-talet och säkert långt före det.